Den 14 februari i år var SD: s partiledare Jimmie Åkesson gäst i sajten Kvartals Fredagsintervju som programleddes av chefredaktören Jörgen Huitfeldt. Kvartals intervjuer är ganska långa och oftast lågmälda till sin karaktär. Vilket nog inte är en slump. Den som intervjuas behöver inte omge sig med aggressiva oneliners för att komma undan upplevda påhopp och angrepp. Vilket innebär att svaren från de intervjuade hamnar i centrum. Min upplevelse är också att ingen åker i en gräddfil i Kvartals intervjuer. Samma intressant inträngande frågor som ställs till maktens företrädare ställs till utmanarna och kritikerna. Vare sig etablissemanget eller uppstickarna ska gynnas eller missgynnas.
Jimmie Åkesson spelar i det perspektivet i en alldeles egen division i det inrikespolitiska Sverige. Han representerar liksom både etablissemang och maktutanförskap på ett sätt som ingen annan partiledare gör för tillfället. Åkesson valdes till ordförande i Sverigedemokraterna 7 maj 2005. Ett år senare hölls det riksdagsval och då fick Sverigedemokraterna lite drygt 163 000 röster vilket motsvarade 2, 93 procent av alla röster. Inte så mycket att hurra för kan man tycka då spärren för att bli invald till riksdagen ligger på minst fyra procent av väljarnas röster. I det senaste riksdagsvalet 2022 fick SD över 1, 3 miljoner röster; drygt 20, 5 procent av alla röster. Resan från paria och till rollen som stort stödparti för dagens moderatledda regering har tagit ungefär tjugo år. Det enda parti som tidigare har gjort en liknande tillväxtresa är Socialdemokraterna som under de första decennierna av 1900-talet gick från i stort sett ingenting till att bilda en egen regering 1932.
De flesta andra partier biter sig för hårt fast i sina egna oomkullrunkeliga "sanningar" för att mer än fläckvis och då och då kunna attrahera några större väljarskaror.
Som socialdemokrat i typ snart hundra år känner jag igen mitt eget parti. Det som främst formar igenkänningen är S attityd till de obändiga verkligheterna som ett parti med regeringsambitioner ständigt har att hantera. Det är väljarna och partiets samhällsförvaltnings/förändringsuppdrag som behöver stå i centrum. Det parti som i stället sätter sig själv främst kommer att torska; så är det bara. Lika illa är det förstås för ett parti att sätta motståndet mot ett annat parti överst på dagordningen. Och på den punkten kan jag känna en viss oro för hur Socialdemokraterna sköter sina kort.
Under fredagsintervjun med Kvartal gav Åkesson flera svar som tydligt visar att han är angelägen om att röra sig i samhällets breda mittfåra. Han känner ingen längtan efter att ingå i de "gamla partiernas etablissemang och Nobelfester". "Vår verklighetsbild har vunnit", sa Åkesson om de alltmer utbredda insikterna om den misskötta invandringspolitikens stora negativa effekter. Han vill bygga ett "nytt etablissemang" runt SD: s samhällsberättelse.
Socialdemokratins ledning och tänkare har självfallet för länge sedan insett SD: s konkurrerande samhällsbyggnadspotential. Men i sin iver att behålla sin särställning har S under många år satsat det mesta krutet på att ropa fascism och nazism och rasism åt allt vad SD företar sig. Det är en dum och farlig strategi för ett parti som Socialdemokraterna. Risken är nämligen stor att man missar målet tvåfalt. Dels biter inte nazismropen på SD. Dels så bekrigar man istället de breda mittfårornas folk och politik. Här behövs kort sagt bättre svar. Magdalena Andersson borde sätta sig med Jörgen Huitfeldt i Kvartals studio.
Widar Andersson är tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna och tidigare chefredaktör och politisk redaktör för Folkbladet. Han skriver krönikor ur ett oberoende socialdemokratiskt perspektiv.