Jag är inte särskilt förtjust i valrörelser

Det låter kanske konstigt. Jag har varit politiskt aktiv länge.

2002 var det glada miner i valrörelsen. Lars Stjernkvist är med och sätter upp valaffischer.

2002 var det glada miner i valrörelsen. Lars Stjernkvist är med och sätter upp valaffischer.

Foto:

Krönika2022-08-26 21:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Finns inte på några listor inför årets val, men under alla val från 1976 till valet för fyra år sedan hade jag mer eller mindre ansvarsfulla roller. Jag inser att jag kan framstå som något av en självplågare. 

Jodå, jag har inget emot att springa gate upp och gate ner och prata med folk. Jag gillar att knacka dörr. Gillar ovissheten innan dörren försiktigt öppnas. Du vet aldrig vad samtalet kommer att handla om. Det kan bli ett kort samtal om vikten av att rösta, eller ett långt samtal om klimatkrisen i världen eller turtätheten i Åby. 

Och visst har det hänt att jag har blivit inbjuden för att hjälpa till att flytta en byrå eller plocka äpplen i trädgården. Jag har en oerhört stor respekt för alla som offrar sin fritid för att hjälpa sitt parti.

Allt det där gillar jag.  Det jag har svårt för är valrörelsernas dramaturgi. När valet närmar sig och temperaturen höjs, då försvinner ofta nyanserna. Journalister och politiker samspelar för att få fram tydliga svar, och med det menas ofta förenklade svar.

Rasering av välfärden ställs mot chockhöjning av skatten. Eller för att ta ett väldigt aktuellt exempel; alla vet att elpriserna är följden av komplicerade samband, men i retoriken låter det som om det med ett enkelt klubbslag går att befria svensken från dramatiken i vår omvärld. 

Partierna pressas i regeringsfrågan, och det är fullt begripligt. Härom kvällen fick V-ledaren Nooshi Dadgostar frågan om hon verkligen menar att det är ett ”absolut” krav att V finns med i en regering för att partiet ska släppa fram den. 

Svaret var ”Självklart”, och jag kan på sätt och vis förstå varför hon svarar så. Minsta lilla tveksamhet hade övertolkats, som att hon var beredd att agera dörrmatta. Samtidigt är svaret orimligt. Följden av V-s uteblivna stöd kan bli en regering med ett starkt SD-inflytande. Det är möjligt att Dadgostar är beredd att betala det priset, men det kan inte vara ett enkelt beslut.

Politik är spännande just därför att det är svårt. Om besluten var busenkla, då skulle vi inte behöva en massa partier och politiker. Men de behövs eftersom det alltid finns för- och nackdelar med alla förslag. Det är nästan aldrig svart eller vitt. Det finns nyanser.

Nyanser som ofta försvinner i upphetsade valrörelser.

Jag begriper självklart att en valrörelse måste handla om det partierna är oense om, att det är viktigt att tydliggöra skillnaderna.  Men som sagt, inte ens för mig som inbiten socialdemokrat handlar det om svart eller vitt, om att min sida, som det numera heter, har alla goda argument och den andra sidan alla dåliga. 

Jag vill tillhöra den sida som tycker att Sverige har ett ansvar att gå före när det gäller att ställa om till förnybar elproduktion, men det betyder inte att jag blundar för till exempel vindkraftens baksidor.  Det kommer sannolikt att bli tuffa ekonomiska år framöver, och det betyder svåra prioriteringar. 

Jag vill tillhöra en sida som kan tänka sig att höja skatten om det krävs för att försvara kvalitén i skolan och sjukvården, men det betyder inte att jag vill chockhöja skatten.

Det är inte nödvändigt att det på min sida finns ett tydligt svar på vad bensinen ska kosta, men däremot vill jag veta att min sida gör sitt yttersta för att samhället ska bli mer rättvist.

På min sida i politiken får det gärna finnas partiledare som är öppna för många regeringsalternativ. För allt talar för att det blir svårt att bilda en regering efter valet, hur det än går.

Över huvud taget föredrar jag den sidan som saknar enkla svar på riktigt svåra frågor. 

Lars Stjernkvist

Socialdemokrat, tidigare kommunstyrelsens ordförande, numera frilansande skribent och krönikör i NT.