Häromveckan blev min sons elsparkcykel stulen. Mitt på blanka dagen och cykeln stod låst på parkeringen intill hans skola. Flera elever som stod i fönstret såg vad som hände, en var snabb upp med telefonen och hann filma bilen som cykeln enligt utsago lastades in i. När min son kom och bara hittade ett avbitet lås, möttes han av några av eleverna. De delade filmen och information med honom – genom bilens registreringsnummer gick ägarens namn och adress att få fram.
Vilka fina och flinka ungdomar, blivande mönstermedborgare! tänkte jag lite rörd, trots irritationen över den fräcka stölden. Hoppet levde, vi hade ju upplysningar om var elsparkcykeln, eller åtminstone bilen som kört iväg med den, kunde finnas. Men efter flera samtal blev kvällens sista besked att något polisbesök på uppgiven adressen inte skulle ske.
Jag har full förståelse och respekt för att en stulen elsparkcykel inte hamnar överst på polisens prioriteringslista – särskilt med allt annat som händer i Norrköping och övriga landet just nu. Det är ju inte så att man själv vågar uppsöka en adress, knacka på och försynt fråga om man kan få tillbaka sin cykel. Vem vet vem eller vad man möts av? Det är polisens sak, som målsägande har jag gjort min plikt genom att anmäla och lämna sanningsenliga uppgifter. Eller?
En stulen cykel kan vara en småsak, sådant händer ju hela tiden. Vi fick tillbaka en del av värdet på försäkringen. Ingen större skada skedd, kan tyckas. Men skadan kan bli något annat än själva stölden. För vad tänker de där handlingskraftiga eleverna när de får veta att deras upplysningar inte ledde någonvart? Kommer de agera likadant nästa gång, eller kommer de titta bort och rycka på axlarna, för det spelar ändå ingen roll? Ur ett samhällsperspektiv är den skadan betydligt större än en stulen cykel.
Samhällskontraktet – ett osynligt avtal mellan medborgare och stat, där den förstnämnda ålägger sig att betala skatt och sköta sitt för att myndigheterna i sin tur ska upprätthålla lag och ordning. Om medborgaren uppfattar sig som sviken av samhällsfunktionen, kan kontraktet naggas i kanten.
Barn och ungas förtroende för stat och auktoriteter är extra känsligt, det är nu de formas till medborgarna de ska bli. Paragraf 1 av kontraktet för dem gäller skolan. Eleverna har skolplikt, i gengäld ska skolan leverera utbildning och förutsättningar för kunskap. Lever skolan alltid upp till sin del av avtalet?
Varningssignaler ljuder dagligen om att denna centrala samhällsinstitution befinner sig på ett sluttande plan. Ofta låter det från högsta ort att problemen tas på allvar, men ursäkter om resursbrist och nedskärningar blir gärna svaret. Hur går tankarna hos eleverna när skolan inte levererar? Inte tryggar tillvaron och arbetsron? Inte flyttar på mobbare och bråkstakar, utan istället erbjuder undfallenhet och hörselkåpor som lösning? Vilken signal sänds till ungdomar om samhällskontraktet, när skolan inte håller sin del av avtalet?
Om några år ska min son och hans skolkamrater mönstra, och verkligen leva upp till klausulen om att göra sin (värn)plikt. Detta i en tid då statens främsta företrädare bekräftar att landet faktiskt kan hamna i krig. Statsministern själv tog upp saken under årets Folk & Försvar-konferens; ett medborgarskap medför förväntningar på att man med livet som insats ska vara beredd på att försvara Sverige.
Med medborgerliga rättigheter följer skyldigheter, det är grunden för samhällskontraktet. För att upprätthålla det måste samhället också investera, inte bara i kontraktsbrytarna, utan minst lika viktigt i den skötsamma majoriteten. Vi måste känna att samtidigt som höga förväntningar vilar på oss, får vi också ha förväntningar på samhället – skolan, polisen och andra institutioner. Förväntningar som bör infrias, annars riskeras förtroendet och kontraktet rivs. Hur ska vi sedan få kommande generationer att ställa upp och skriva på?
Maria Björk Hummelgren
Maria Björk Hummelgren är vice vd och näringspolitisk chef vid Östsvenska handelskammaren och krönikör i NT