”Sträck ut tungan så får jag se om den är svart”, begärde min mormor av oss barnbarn, när hon misstänkte att vi svävade på sanningen om något. For man med lögner färgades tungan svart, enligt mormor. Vi var väl inte många år gamla innan vi förstod att det faktiskt inte var så, samtidigt lärde vi den viktiga läxan att ljuga är fult så det ska man låta bli.
Själv säger jag samma sak till mina barn som mina föräldrar sade till mig; det finns ingenting som är så hemskt att du inte kan berätta det för mig och ljuger du blir det bara värre. Om vi tar en struntsak som exempel, som en chokladfläck i soffan. Inget att riva upp himmel och jord över, men nekar du till även denna lilla anklagelse och det senare kryper fram att det visst var du som hade spillt. Ja, då blir saken genast större och det är inte fläcken i soffan som upprör – utan lögnen.
Nu tyder dock flera tecken i tiden på att den ohotade normen om att det är fult att ljuga är öppen för diskussion. En som verkligen satt ner foten på det här sluttande planet är USA:s förre president Donald Trump, som gjort förnekelse och ordvrängeri till ny politisk gren. Likt en osedvanligt fet gås som all kritik bara rinner av. Politiska motståndare och journalister står rätt handfallna inför den nakna lögnen – hur kommer man åt någon som förnekar det uppenbara?
Trump är en klass för sig. Oroväckande är att han uppmuntrat en utveckling där sanningen ses mer som en teori bland flera. Ni minns begreppet ”alternativa fakta”, som Trumpadministrationen använde sig av. Konceptet är i sig självt en lögn, för det finns inga alternativa fakta. På samma sätt som det inte finns alternativa sanningar. Det kan finnas två eller fler sidor av en sak. Då handlar det emellertid om orsakssamband som svarar på frågan varför, vilket kan vara nog så viktigt. Huruvida en handling inträffat och vem som utförde den, är inte en tolkningsfråga.
Från att tvista och ordvränga, en del av politikens retoriska konst, oroas en del nu av att lögnen alltmer blir en del av det politiska spelet. På bästa sändningstid och ledarplats ifrågasätts politikernas påstådda lögner i 2022 års valrörelse, som från framhållits som ovanligt ”smutsig”. Ett axplock av rubriksättningar av texter som drivit den linjen är:
”Det är ingen lögn om det lockar väljare” (Nanna Gillberg i Göteborgs-Posten 10/9)
”Kristerssons lag visste att de ljög för väljarna” (Anders Lindberg i Aftonbladet 8/10)
”Vi lever i den obekymrade lögnens tidevarv” (Alex Schulman i DN 9/1)
Diskussionen kan ses som en metadebatt och vissa menar väl att politiker i alla tider har ljugit, men många tycker sig faktiskt se ett skifte i svensk politik. Hur mycket sanningsglidande tål demokratin? Vad är ett löfte värt? Och var hamnar vi om vi glider längre ner på den där sluttningen?
Samtidigt lever vi ju i en tid då det aldrig varit lättare att konfrontera osanningar. Idag kan varenda människa med en någorlunda modern telefon filma och ljuduppta allt som sägs i det offentliga rummet – och det privata, för den delen. Ändå tycks det gå inflation i lögner och deprimerande få klarar konsten att pudla och erkänna ”jag hade fel”. Kanske är det dags att ta in en vuxen i rummet, börja om i uppfostran och helt frankt be misstänkta lögnhalsar att sträcka ut tungan.
Är den svart så vet du.
Maria Björk Hummelgren
Näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT