Min avsikt är inte att utmana Sophia Jarl (M) och jag har definitivt inga planer på att försöka slå ut Olle Vikmång. Jag är beredd att ta över när han slutar, och det skulle kunna vara inför valet 2034. Det passar mig perfekt. Då är jag bara 76 år, alltså något yngre än vad Donald Trump är idag och betydligt yngre än Joe Biden.
Jag skojar, och det har du förstås förstått. Det här med vår syn på ålder, det är emellertid en allvarlig fråga. Jag vågar påstå att vi i Sverige har en närmast absurd fixering vid ålder. Det är fullt rimligt att vi kollar åldern när någon minderårig ska se på film eller vill köpa alkohol. Men det finns rimligen ingen naturlag som säger att vi inte duger som politiker eller busschaufförer vid en viss ålder.
Det tjatas om ålder i alla möjliga sammanhang. Som om det var viktigt att mannen som körde onykter var 47 år eller att kvinnan som vann på tipset var 63 år. Ännu allvarligare är att flera undersökningar visar att det finns en utbredd åldersdiskriminering. Många arbetsgivare drar sig för att anställa äldre, och med äldre menas ibland personer som har flera decennier kvar i arbetslivet.
Jag är fullt medveten om att många har slitsamma jobb som gör att de inte orkar och kan arbeta till dagens pensionsgräns. Samtidigt vet vi att många vill fortsätta jobba efter uppnådd pensionsålder, men att trycket från både arbetskamrater och arbetsgivare gör att de motvilligt slutar.
Jag medger, jag skriver det här för att bearbeta min egen ångest. Jag fyllde nyligen 65 år och därför får jag numera ofta frågan hur det känns att vara pensionär. Den ställs i all välmening, men den är en påminnelse om att det här livet är ändligt och att jag aldrig kommer att spela i Sleipners A-lag.
Apropå att fortsätta jobba; jag leder sedan ett par år tillbaka en utredning som ska driva på regeringens arbete för att, kort uttryckt, fler ska jobba mer. Det ska vara klart 2024. Bakgrunden är en enkel matematik. I hela västvärlden föder vi ganska få barn och lever allt längre, och det sistnämnda gäller särskilt i Sverige. Antalet över 80 år kommer att öka med drygt 50 procent de kommande tio åren. Det är förstås toppen, men när hela befolkningspyramiden så att säga trycks uppåt blir det allt svårare att klara kompetensförsörjningen och finansieringen av välfärden.
Det här är den viktigaste förklaringen till att Norrköping och andra kommuner har långsiktiga bekymmer med ekonomin. Kostnaderna för välfärden ökar snabbare än skatteintäkterna och framför allt, det kommer att saknas folk till alla arbetsuppgifter. Bristen på kompetens hämmar tillväxten redan idag.
Det låter dystert, men det är det bara om vi inget gör. Om vi blir bättre på att rusta alla som står utanför arbetsmarknaden idag, då förbättras läget rejält. Pensionsåldern har höjts, och det var ett riktigt och viktigt beslut, och om vi dessutom bekämpar åldersdiskrimineringen, då förbättras det ytterligare. Med bättre arbetsmiljö får vi lägre frånvaro och därmed fler arbetade timmar.
Viktigast av allt är att ge unga människor bästa tänkbara start. Vi vet vad en lyckad skolgång betyder för möjligheterna att få ett jobb. Jag ska inte lägga mig i debatten om skolneddragningar, men det går inte att underskatta vad de senaste årens förbättring av skolresultaten betyder för framtiden i Norrköping.
Om vi gör allt det här, då kan vi klara kompetensförsörjningen och dessutom är jag helt säker på att det 2034 finns gott om pigga kandidater till posten som kommunstyrelsens ordförande.
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent