Jag är benägen att hålla med. Jag har varit naiv. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att högt uppsatta politiker skulle sitta kvar trots att de på goda grunder sparkats av sitt parti. Jag tänker bland annat på Darko Mamkovic, heltidspolitiker i Norrköping. Det finns för övrigt fyra förtroendevalda i kommunens regering, kommunstyrelsen, som sitter kvar och tar emot arvode trots att de inte längre har sitt partis förtroende. De gör inget formellt fel, eftersom man har rätt att sitta till nästa val om man väl är invald. Moraliskt är det åt skogen.
Det här med moral och etik är inte helt enkelt. Vad som är förlåtligt eller inte varierar över tid. Och samma måttstock gäller inte alla politiker. Jag har till exempel svårt att tro att Stefan Löfven eller någon annan minister hade suttit kvar om han eller hon hade dömts för förtal.
Under mina år i politiken har jag på hyfsat nära håll upplevt några så kallade skandaler. Minns när en framgångsrik justitieminister tvingades avgå på grund av att hon och hennes familj visade intresse för att ombilda sin hyresrätt till en bostadsrätt. Det var inte ens i närheten av något formellt fel, än mindre något lagbrott. Men det uppfattades som dubbelmoral.
Visst, jag kan tycka att kraven på makthavare ibland känns nästan orimliga. Alla gör vi fel, och det måste även gälla politiker. Samtidigt är det i grunden bra att makthavare förväntas leva som de lär och att de förväntas vara som alla andra, men bättre. Och det är framför allt ett sundhetstecken att alla former av korruption och utnyttjande av privilegier väcker en folklig vrede.
Därför har jag med gott humör försökt svara på alla frågor om mina villkor. Jag har bitit ihop när jag har fått gliringar om förmodade förmåner, och till och med vänligt förklarat att jag som alla andra självklart betalar när jag ser Sleipner spela.
Korruption och maktmissbruk sliter sönder den tillit som krävs för att vi ska våga tro vår omgivning om gott. Den tillit som bidrar till att vi inte ser alla andra som potentiella skurkar, och som leder till att vi själva följer lagar och moraliska regler utan att någon hela tiden hänger över vår axel. Alltså är det bra med höga krav och att vi förväntar oss att makthavare lever som de lär.
Jag vågar dessutom påstå att de flesta gör det. Men det finns uppenbarligen undantag. Återigen, Darko Mamkovic och andra gör inget formellt fel. Det finns ingen lag som säger att en politiker måste avgå när man inte längre har det egna partiets förtroende. Det går att sitta kvar på ett välavlönat uppdrag även om man inte längre representerar det parti och de väljare som gav dig uppdraget.
Över huvud taget lever vi i ett land där vi som enskilda förväntas ta ett stort ansvar. Vi reglerar och kontrollerar inte allt, utan överlåter till enskilda att ta ett eget ansvar. Det är bra, i princip. Men det behövs trots allt även en del kontroller och en del regleringar för att förhindra fusk och fiffel.
Det behövs definitivt en förändring av kommunallagen som gör att kommunfullmäktige kan peta bort en heltidspolitiker som har förbrukat sitt förtroendekapital.
Lars Stjernkvist
tidigare kommunstyrelsens ordförande, numera frilansande skribent