En allvarstyngd finansminister stod på pressträffen och talade om återhållsamhet i ett svårt ekonomiskt läge.
Men så visade det sig plötsligt att återhållsamheten inte gällde för alla. En budgetpost hade nämligen fläskats på ordentligt: kungens apanage, som nu höjdes med 18,7 miljoner. Anledningen? Det ska ställas till med fest!
”Finns det inte andra familjer som behöver de här pengarna mer?”, undrade en reporter från Aftonbladet. Svantesson famlade efter orden.
På ett mänskligt plan är vi nog många som någon gång flytt vardagens förpliktelser med sådant som är roligare. Att en regering beter sig likadant framstår nog för de flesta som lite märkligt, men Svantesson och co är i gott sällskap. Historien är full av makthavare som, precis som dem, inte kunnat motstå festens frestelse, och de största festprissarna av alla hittar vi bland adel och kungadömen. Överhetens fester i antikens Rom har gått till historien som skådeplats för moralens förfall. I 1700-talets Frankrike blev kungahusets luxuösa leverne mitt under hungerskrisen revolutionens gnista. Och Boris Johnsson, partiledaren för halvadliga Torypartiet i Storbritannien, tvingades avgå som premiärminister efter att ha ordnat vilda fester på regeringskansliet när resten av landet stod under lockdown.
Skillnaden mellan hovet i 1700-talets Frankrike och den städade borgerlighet vi känner i Sverige kan visserligen framstå som stort. Men bakom Moderaternas mantra om att ”få ordning på Sverige” finns en politik som bygger på samma princip: mer åt de rikaste, mindre åt alla andra.
I budgeten tar sig detta uttryck i ett så lågt tillskott till välfärden att det i praktiken blir en nedskärning. Stödet till kulturskolan stryps, samtidigt som RUT-bidrag för poolstädning blir kvar. Miljöbudgeten slaktas. Skatten sänks visserligen inte så mycket som många hade hoppats på, men uppindexeringen av skiktgränserna ger goda 10 000 kronors skattelättnad till de som tjänar mest. De som lever på marginalerna får i bästa fall nöja sig med smulor.
På sin tid gjorde Fredrik Reinfeldt till sitt livsprojekt att göra Moderaterna folkliga. Klasspolitiken skulle förstås vara kvar, men pärlhalsband och slipsar skulle bort. Moderater skulle vara som folk är mest.
Nu däremot, är tiderna nya. Pärlhalsbanden har åkt på, och inte bara det. Landet styrs utifrån ett avtal som både skrivits på och döpts efter ett slott, av en regering som väl är den mest konservativa Sverige har haft. Kungens festbidrag sluter cirkeln: högborgerligheten är tillbaka och ingen ekonomisk kris kan stå i vägen för balen på slottet.
Hur någon kan tycka att höjt apanage mitt i ekonomisk kris är en bra idé övergår mitt förstånd. Ska vi lyssna på finansministerns egna ord fanns ”ingen djupgående diskussion” bakom beslutet. Kanske är det inte konstigare än så. Kungens miljoner slank igenom, och ingen runt förhandlingsbordet såg anledning att ödsla tid på diskussion.
Av det totala reformutrymmet om 35 miljarder kan kungens 18,7 miljoner förstås verka oansenligt. Men det är pengar som kunde gått till vård, kultur till alla barn eller kanske till att hejda klimatkrisen. De valde i stället fest.
Ha så kul! får jag väl lov att säga. Firandet av kungens 50 år vid tronen och Gustaf Vasas 500-årsjubileum lär bli storslaget.
Regeringen och Sverigedemokraterna får däremot akta sig för baksmälla. Att roa sig på bekostnad av sådant som egentligen är viktigare brukar ju inte sluta särskilt väl.
Melinda Kandel
Skrivande städerska, vänsterpartist och krönikör i NT