Under förra veckans höstlov besökte jag och familjen Berlin. I trängseln med andra turister tog vi selfies vid Checkpoint Charlie och förundrades över muren och de tankegångar som ledde fram till att den en gång restes. Ingen enkel sak att förklara för barnen att världen var så splittrad att ledarna då bokstavligt talat byggde en mur mellan öst och väst. Efter dess fall 1989 står nu sorgsna kvarlevor kvar i den tyska huvudstaden, som en påminnelse om mänsklighetens vanvett. Syftet är förstås att vi ska undvika liknande galenskaper igen.
När vi står där tillsammans med andra tillresta semesterfirare och betraktar resterna av det förgångna, är det svårt att föreställa sig att historien ska upprepa sig. Ändå finns tydliga tecken på att det håller på att ske, i olika omfattning och allvar, runtom i den värld som för bara drygt 30 år sedan rev den där muren. Det yttersta exemplet är att ett blodigt krig återigen rasar i Europa. Ett krig mellan två brödrafolk, med tydlig splittring mellan ”det onda och det goda”.
Även inom det forna kalla krigets andra stormakt frodas politisk polarisering. Inför mellanårsvalet rapporteras att föraktet mellan demokrater och republikaner inte varit så starkt på 50 år. Att kuststaterna generellt sett röstar blått medan inlandet är rött, är sedan gammalt och den skarpa uppdelningen mellan de dominerande partierna är en konsekvens av det amerikanska valsystemet. Men nu är splittringen så total att det till och med talas om att klyva politiskt delade stater mitt itu. I traditionellt demokratiska Oregon i nordvästra USA verkar en separatistgrupp – ”Greater Idaho” – för att den östra delen ska tillhöra den republikanskt styrda grannstaten. ”Alla här ute älskar Trump”, understryker bilmekanikern Samuel Martin, som verkar i den konservativa delen av Oregon (TV4 5/11).
Även i Sverige är de politiska motsättningarna påtagliga. Årets valrörelse har beskrivits som den mest polariserade på länge. Debatten om de bästa lösningarna på samhällsproblemen drevs till giftiga meningsutbyten, personangrepp och skilda verklighetsbeskrivningar. Världsbilden målas i allt skarpare svart och vitt, trots att denna ofta är kraftigt förenklad och inte sällan rent skadlig. Men försöker tydligt ställningstagande undvikas, påtvingas gärna den trånga antagonistkostymen. Att väga fördelar och nackdelar tycks vara en alltmer bortglömd gentlemannasport. Nu råder sluggerns lag – mest dräpande kommentar vinner!
Istället för den gängse svenska ”åsiktskorridoren” tycker jag mig se två parallella filer där åsikter rasar i motsatta riktningar. Politiker förlöjligas när de inte kan svara tydligt ”ja eller nej”, utan vill föra ett resonemang längre än två meningar. Ve och fasa, vem har tid med sådant svammel? Ta ställning, människa! Annars döms du kvickt som obeslutsam och vek. Muren ska upp mellan de som tycker si och de som tycker så – hur ska vi annars veta vems sida vi ska välja?
Vad sägs om den som pekar ut den gyllene medelvägen? Den som tar sig tid att föra ett resonemang och visar att det faktiskt finns positiva och negativa effekter på båda sidor av myntet. Så kanske är en kompromiss det lämpligaste? Kompromissens finess är att den ofta tar utvecklingen ett steg framåt, utan att kräva två steg tillbaka för det fall att vinden vänder. Ett gott tecken i tiden är de flertaliga S- och M-styren som skapats efter valet. Linköping, Söderköping och Katrineholm är några exempel i vår närhet där gränsöverskridande uppgörelser segrat över gamla maktkamper. När polariseringen breder ut sig, blir medelvägen ljuset i mörkret.
Maria Björk Hummelgren
Näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT