Skolan hamnar alltid i absoluta toppskiktet av politiska frågor som svenska väljare anser viktigast. I årets val blev ”skola och utbildning” god tvåa jämte ”lag och ordning”, enligt SVT:s vallokalundersökning. Bara sjukvården rankades högre. I de senaste fem valrörelserna har skolan varit väljarnas främsta eller näst främsta fråga.
Sammanfattningsvis: skolan engagerar. Frågan är om den engagerar lite för mycket? Ibland talas det om att skolan skulle behöva lite arbetsro, och då inte bara i klassrummet. Har vi överlämnat skolan för mycket åt politik och allmänt tyckande, snarare än åt den verkliga expertisen: lärarna?
Lärarbristen en återkommande nyhet i media. Efter att två skolor i Kiruna fått stänga, varnar Lärarförbundet nu att 200 svenska skolor riskerar gå samma öde till mötes. Fackförbundet menar att om tre år kommer Sverige sakna fler än 65 000 lärare. Ändå har lärarfacken (som nästa år går samman) fört en idog och lyckosam kampanj för att höja både löner och status. Få yrkesgrupper har en sådan publikt sanktionerad karriärstege.
Så beror lärarbristen verkligen på att lönekuvertet är för tunt? Är lönen det värsta med att vara lärare?
Jag frågar tre av mina bästa vänner, som råkar vara lärare (i andra kommuner än Norrköping, bör tilläggas). Men jag bävar en smula inför svaret, för jag anar nämligen att det inte har ett dugg med lönen att göra. Eller med stökiga ungar eller arbetsmiljö. Jag tror istället att det har med mig, eller närmare bestämt gruppen jag tillhör, att göra: vi föräldrar. Efter att ha lyssnat på mina vänners vittnesmål om oresonliga vårdnadshavare, själv deltagit på föräldramöten och hört klagomålen och kraven, är jag rädd att det är vi. Vi, som ju bara vill våra barns bästa, skrämmer lärarna på flykten!
- Är det vi? frågar jag ängsligt.
- Visst finns det riktigt jobbiga föräldrar, men ni är inte värst, svarar mina vänner.
Istället pekar de på ett (annat) monster: Administrationen. Ofta ses rätt dokumentation kring varenda liten detalj viktigare än tid för genomtänkt planering. En massa utomstående krav som ger dåliga förutsättningar att göra ett bra jobb.
- Jag önskar jag fick mer tid att vara lärare och mindre tid kring dokumentation i syfte att ”ha ryggen fri”, förtydligar en av lärarkompisarna.
Puh. Skönt att veta. Men vänta lite… varifrån alla dessa krav på administration? Inför vem är det viktigt att ha ryggen fri?
Det tydligt att det inte är lätt att vara lärare, men det är sannerligen inte lätt att vara förälder heller (många är ju dessutom både och!). Och särskilt inte om man förväntas hålla koll på all information från barnens skola. Genom åtminstone tre kommunikationskanaler flödar underrättelserna varje dag. Minsta försening meddelas i en app, planeringar publiceras i en annan och veckorapporter via mejl. Med mera. Klart att all denna dokumentering tar tid från undervisningen – och för föräldrar är det svårt att sålla och prioritera. Behövs alla dessa uppdateringar och för vems skull?
En kväll efter ett föräldramöte slog jag följe en bit med en annan förälder. Vi noterade båda den stora mängden information som skolan såg sig skyldig att skicka, och vi föräldrar såg oss skyldiga att begrunda.
- När vi gick i skolan, hur mycket fick våra föräldrar egentligen veta? funderade vi. De fick väl en lapp eller ett samtal om något inte funkade. Annars antog de väl att allt var bra..?
Sedan kan man alltid ställa frågan till sina barn: Hur var det i skolan idag?
Maria Björk Hummelgren
Näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT