Säkerheten på byggarbetsplatser har försämrats och flera dödsolyckor har inträffat.
En blåbärsentreprenör döms för grov människoexploatering, efter att hans anställda thailändska bärplockare bland annat tvingats äta slaktavfall i skogen för att inte svälta.
Domen är glädjande. Men den är också en påminnelse om de patetiska försök som gjorts från politikens sida att stävja förslumningen av arbetsmarknaden, som bara breder ut sig.
När lagen om människoexploatering stiftades 2018 var förhoppningarna stora. Äntligen skulle de skumrask-typer som fuskar och utnyttjar utsatta människor kunna lagföras, tänkte man. Sedan 00-talets avregleringar på arbetsmarknaden och i migrationspolitiken, nedläggningen av Arbetslivsinstitutet och drakoniska nedskärningar på Arbetsmiljöverket, har dessa aktörer nämligen blivit så många att man sedan länge talar om ett parallellt ”skuggsamhälle”.
Förhoppningarna besannades inte. Lagen var så luddigt formulerad att de anmälningar som kom in nästan utan undantag snabbt lades ner och till dags dato finns bara en handfull fällande domar.
Nytt hopp väcktes när den förra, socialdemokratiska regeringen presenterade en storsatsning på myndighetssamverkan mot arbetslivskriminalitet. Förra sommaren blev Norrköping platsen för ett av sju så kallade Akrim-center.
Dessvärre verkar även den satsningen hittills ha blivit mer eller mindre flopp. En statlig utredning från tidigare i år visar att Akrim-centrena har misslyckats med uppdraget att nå utsatta migranter, stoppa människoexploatering och överlag stävja arbetslivskriminalitet. I stället har man fokuserat på ett högst kvantitativt mål: Att åka på så många inspektioner det bara går. Fackförbundet Syndikalisterna, en av få instanser dit migrantarbetare faktiskt kan vända sig och få hjälp, menar i sitt remissvar att bristerna delvis beror på att myndigheterna hellre jagar papperslösa, än deras kriminella arbetsgivare.
Samtidigt som politikerna famlar runt, sjunker arbetsmarknaden allt djupare ner i dyn. Våld och död blir allt vanligare konsekvenser. Som när fem arbetare på ett helt vanligt bygge av i dag – med 119 underleverantörer och inget tydligt ansvarstagande för säkerheten – dör i en bygghiss. När fackförbundet Byggnads inte längre vågar besöka vissa arbetsplatser, för att de blir hotade till livet. Eller när tre medarbetare dör på batterifabriken Northvolt, av vad som tros vara gift. En arbetsplats med stor andel migrantarbetare, som tagit liv förut.
Politikerna måste gå till botten med problemet. Det duger inte med halvhjärtade påhitt som missar målet, eller att slå på stora trumman om hårdare tag. Särskilt inte när man som Norrköping samtidigt förvärrar situationen, genom att ta bort krav om kollektivavtalsliknande villkor från kommunens upphandlingspolicy. En förändring som öppnar för de mest skurkaktiga bolagen att lägga anbud och konkurrera ut de företag som faktiskt försöker göra rätt.
"Politikerna måste gå till botten med problemet. Det duger inte med halvhjärtade påhitt som missar målet, eller att slå på stora trumman om hårdare tag", skriver Melinda Kandel.
Vi behöver skapa ordning och reda igen på arbetsmarknaden. Två åtgärder som skulle göra stor skillnad är förbud mot långa leverantörskedjor och en mer vettig migrationspolitik. Pröva arbetstillstånd mot arbetsmarknadens behov och hjälp utsatta migrantarbetare i stället för att jaga dem med gränspolisen.
Att ge uppehållstillstånd till migrantarbetare som genomgår en rättsprocess mot en arbetsgivare som står åtalad för människohandel tillämpas exempelvis av Belgien. Det lyfts fram i den statliga utredningen som ett framgångsrikt sätt att komma åt kriminella näringsidkare.
Även på lokal nivå går det att göra skillnad. Ett utmärkt exempel är Lunds kommun, som just gått med i föreningen Rättvist Byggande. Med medlemskapet ställs det krav och görs särskilda kontroller av arbetsmiljön hos de företag som bygger åt kommunen.
Det är något för politikerna också i Norrköping att fundera på. Ta chansen att äntligen göra något rätt!
Melinda Kandel
Melinda Kandel är vänsterpartist och krönikör i NT