Norrköpingsbor samlas vid Louis De Geer-hallen under Kulturnatten.
Vid flera tillfällen har hon konstaterat att debatten är förvirrad. Jag håller verkligen med. Det är inte helt enkelt att förstå vad bråket handlar om, egentligen. Det mest obegripliga är att kommunens politiska ledning verkar göra sitt yttersta för att provocera och reta upp sina kritiker.
Utan tvekan, i grunden finns det politiskt laddade frågor. Det finns olika åsikter om kommunens ansvar för kulturlivet, om kulturen är en del av den gemensamma välfärden eller inte. Den politiska ledningen med M, L, KD och SD funderar på att sälja konserthuset och det tycker jag och andra är en dålig idé. Funderingarna på att kraftigt höja symfoniorkesterns hyra har väckt starka reaktioner och det var förstås förväntat.
Så visst finns det olika åsikter och värderingar, men det är inte helt enkelt begripa varför kommunledningen gör sitt yttersta för att elda på debatten och reta upp folk mer än nödvändigt. Visst, det har sagts flera gånger att det bara är förslag, att inga beslut är tagna, och det kan förstås ses som försök att lugna en del oroliga. Men försonligheten försvinner snabbt när kritikerna beskrivs som bittra socialdemokrater och bortskämda, som vägrar acceptera att även kulturen måste drabbas i besvärliga tider.
Det där sista sägs trots att jag faktiskt inte har hört en enda kritiker säga att kulturen helt ska fredas från besparingar. Det blir en slags dubbel käftsmäll. Först får kritikerna höra att det eventuellt ska sparas rejält, och när det ifrågasätts blir svaret att kritikerna egentligen menar något annat än det man säger.
Som sagt, det är inte helt enkelt att hänga med och förstå alla turer.
Kanske är det trots allt ett slags tecken i tiden. Den politiska debatten har blivit hårdare, polariseringen har ökat. Med det menar jag inte att åsiktsskillnaderna har ökat. Det typiska för vår tid är snarare att det bråkas väldigt mycket även i frågor där det finns en förhållandevis stor samsyn. Migrationen är ett exempel. Det finns i dag en bred majoritet i riksdagen för en restriktiv flyktingpolitik, men trots det kan man ibland få intrycket att regeringen och oppositionen befinner sig på olika planeter.
Kriminaliteten är ett annat, enligt min mening ännu sorgligare exempel. Här finns det verkligen skäl förvänta sig att partierna försöker samla sig och agera kraftfullt, och även inom det här området ligger framför allt Moderaterna och Socialdemokraterna nära varandra i synen på vad som behöver göras här och nu. Men bråket om vem som borde ha gjort vad i går fortsätter, och det är verkligen inte en sidas fel.
Under Kulturennatten slöt Norrköpingsborna en skyddande ring runt Louis De Geer-hallen som en manifestation för att den inte ska säljas. Arkivbild.
Vi har ett politiskt klimat där det verkar vara viktigare att förstärka konfliktlinjer än att forma lösningar som fungerar och håller över tid. Det verkar vara viktigare att få applåder av de egna anhängarna än att vinna det stora flertalets respekt.
Som sagt, kulturbråket handlar om frågor där det finns genuina åsiktsskillnader. Det gör frågorna betydligt svårare. Samtidigt brukar kommunalpolitiken vara mer pragmatisk och lokala politiker bättre på att forma finurliga samarbeten. Dessutom är inte ens kulturbråket i Norrköping en strid mellan två tydliga sidor.
Politiken är aldrig svart eller vit, det finns alltid nyanser i alla frågor. Återigen, ytterst få eller ingen tycker att kulturen ska fredas helt från neddragningar och jag har inte hört en enda Norrköpingsbo som inte delar kommunledningens åsikt om att övriga länet borde bidra mer till teatern och orkestern.
Både Reidar Svedahl (L) och Sophia Jarl (M) mötte namnlistorna under Kulturnattens protester mot de eventuella planerna på en försäljning av Louis De Geer.
En första förutsättning för att bryta polariseringen är förstås att makten inte väljer att misstro och misskreditera sina kritiker. Jag förstår varför den med lite eller ingen makt ibland tar i från tårna för att få ut sitt budskap, men den med mycket makt behöver inte skrika för att höras.
Lars Stjernkvist
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent