Trumps framgång har byggt på att han förstod att det fanns väljare att hämta som tidigare ledarskap har missat. Det handlar främst om människor som med goda skäl känner sig åsidosatta, inte minst vita fattiga arbetarklassväljare i det så kallade ”rostbältet”. Det motsvaras i Sverige av gamla brukssamhällen och krympande industriorter alltifrån Sydsveriges landsbygd till Bergslagen och Norrlands inland, men även större arbetarstäders förorter. Även om Trump försvinner lever det problemet kvar i både USA och andra delar av världen.
Bland dessa missnöjda, ofta gamla demokratiska väljare, vann Trump sina framgångar 2016. Ändå är huvuddelen av de 70 miljoner som nu röstade på honom vanliga moderata medelklassrepublikaner, som röstade republikanskt även före Trump. Och ”Trumpismens” mest högljudda, våldsbejakande och ofta rasistiska företrädare är en minoritet, om än farlig.
Trump har med sitt kändisskap och retoriska förmåga, som gör att han inte framstår som vilken politiker som helst, förstått hur han ska övertyga. Många, även utanför de traditionellt republikanska leden, har tröttnat på Washingtoneliten och det partipolitiska käbbel som i åratal har blockerat viktiga politiska reformer i kongressen. Då har en figur som Trump lyckats få många att tro att han har ett trollspö för att lösa problemen, rent av att öppna sedan länge döda kolgruvor igen.
Problemet är förstås att han, lika lite som tidigare presidenter, har haft några lösningar. Till slut har det bara handlat om att vara för eller emot Trump och hans alltmer osmakliga retorik.
De mer gedigna analyserna av valet lär dröja. Om jag får gissa vad som ligger bakom Biden/Harrissegern tror jag att många Trumpväljare från 2016, inte minst i rostbältet, har genomskådat Trump och förstått att hans retorik är just bara det, snack. Han är en miljardär och showman med massor av konkurser och skandaler bakom sig, men utan förmåga att faktiskt lösa deras problem. Därmed har många återgått till att rösta demokratiskt.
Det som nog också har hänt är att mittenväljare som har vacklat mellan demokrater och republikaner, och som 2016 valde Trump för att han kändes som något nytt och för att de inte gillade Hillary Clinton, efter fyra år har tröttnat. Istället valde de den här gången den mer förtroendeingivande Joe Biden.
Frågan är hur Biden och Harris hanterar det här dramatiska läget. Redan dagen efter valsegern gjorde de i varje fall två kloka saker:
Biden presenterade en insatsgrupp som ska ta fram nya massiva åtgärder för att minska smittspridningen i landet, ett av Trumps sämsta politikområden;
Direkt när segern stod klar deklarerade Biden sig som en president för alla, oavsett om de har röstat på honom eller inte. Begreppet ”bipartisanship” är viktigt i USA, det vill säga att söka samförstånd över partigränserna i viktiga frågor, men har helt försvunnit under Trump.
Den verkligt svåra frågan är dock hur Biden ska undvika att återfalla i de misstag och underlåtenhetssynder som födde fram ”Trumpismen”.