Vi möttes första gången när jag var en fjunig riksdagsledamot och han redan då en erfaren statstjänsteman. Under åren har vi diskuterat järnvägsutbyggnad, statens stöd till kulturen, regionfrågan och mycket annat. Ibland har vi varit ense, ibland inte, men vi har alltid haft en respekt för varandras roller. Jag har varit politikern och Björn tjänstemannen.
Med åren har det professionella umgänget utvecklats till vänskap. Inte minst när det har känts tungt har jag kunnat ringa till Björn för att få råd av en som förstår maktens villkor.
Jag känner alltså Björn Eriksson ganska väl, men jag har inte en susning om hur han röstade i valet för ett par veckor sedan. Har aldrig ställt frågan till honom.
En orsak är utan tvekan att vi i Sverige rent generellt är försiktiga med att prata politik, särskilt partipolitik. Ve den som under släktmiddagen eller fikarasten på jobbet försöker ta reda på vad övriga tycker och tänker. Politik är en privatsak.
Det finns ytterligare en förklaring till min diskretion. Jag har en oerhört stor respekt för den svenska förvaltningens självständighet. Uppskattar verkligen att kommunala och statliga tjänstemän utifrån sin professionalitet och sina uppdrag tar fram underlag och förslag, men samtidig är beredda att tjäna alla politiska styren, oavsett färg.
Jag vill verkligen inte för allt smör i Småland antyda att jag tvivlar på Björn Erikssons integritet som statstjänsteman.
Så här fungerar det inte i alla länder. I många länder är delar av förvaltningen politiskt färgad. Vid maktskiften byts många chefer och andra ut. Det kan förstås innebära en del fördelar. De politiska tjänstemännen förstår vad politikerna vill. Nackdelarna är betydligt fler.
Jag är övertygad om att kvalitén på underlagen blir betydligt bättre om förvaltningen är självständig.
Det är självklart politikerna som tar besluten, men de får ett underlag där alla aspekter och perspektiv finns med. Det blir lättare att rekrytera dugligt folk när det är kompetens och inte politiskt kompisskap som utgör den viktigaste meriten.
Jag skriver det här därför att jag förstår att förvaltningens självständighet inte är självklar för alla.
Som bekant har inte minst mitt eget parti fått kritik för politiska tillsättningar. I en del kommuner har det funnits tendenser till partipolitisering av förvaltningen. Även i Norrköping har det under senare år vid några tillfällen framförts krav på tjänstemäns avgång, inte därför att de är inkompetenta utan därför att de har fel åsikter.
Under mina år som kommunalråd i Norrköping lärde jag förstås känna och komma nära en hel del tjänstemän. Någon, som kommundirektören Åsa Byman Falck, hade ett förflutet som borgerlig politiker, men jag tvivlade inte ett ögonblick på hennes professionella integritet och lojalitet.
Claes-Göran Magnell var under många år ekonomidirektör och jag undrar om det finns någon som har sågat ett av mina förslag så som han gjorde. Och han gjorde det med all rätt, det stred mot gällande regelverk, men tack vare honom blev förslaget justerat och beslutet bra.
Efter valet väntar många maktskiften, bland annat i Norrköping. Det betyder förstås att politiken läggs om. Och den nya politiken kommer att verkställas av lojala tjänstemän och några av dem känner jag ganska väl.
Det känns bra, och det gör det alldeles oavsett vad jag tycker om besluten. Helt enkelt därför att alla vinner på att vi har en självständig förvaltning, som står för kontinuitet och professionalism och som är beredd att tjäna alla politiker.
Lars Stjernkvist
Socialdemokrat, tidigare kommunstyrelsens ordförande, numera frilansande skribent och krönikör i NT