När vi började pusta ut efter pandemin bröt ett krig ut i vårt närområde med skyhöga elpriser som konsekvens. Och så lite lågkonjunktur på det. Det här ställer stora krav på våra politiker. Då som under nästa mandatperiod.
Sällan har en valrörelse varit så smutsig. Det har inte funnits ett hur. Det har snarare handlat om vem som gjort vad i tidigare mandatperioder med en urvattnad debatt som resultat. Mot slutet orkade jag knappt lyssna – det var samma frågor. Enda skillnaden mot slutet var att tonen höjdes något och retoriken var mer vässad eftersom man visste exakt vad motståndarens nästa drag skulle bli. Men någonstans när Ebba viftar med en falukorv samtidigt som DN börjar analysera när egentligen korvar började synas i valrörelsen (och konstaterar att Löfven startade trenden) och Johan Pehrsson utser sig till killen vid grillen orkar jag inte riktigt längre med populismen. Jag vill inte veta hur det var förr. Vem som stängde av de där kärnkraftverken. Det är svårt att ha ogjort, liksom. Jag vill i stället ha sunda, kloka debatter om hur vi löser Sveriges utmaningar.
I torsdags begärde Magdalena Andersson att bli entledigad som statsminister och en ny regering håller på att formas. Det finns inget som talar för att det kommer bli en mindre komplex mandatperiod. Även i Norrköping diskuteras möjligheterna till ett maktskifte sedan Socialdemokraterna förklarat sig beredda att gå i opposition.
Så nu hoppas jag enträget på ett hur från politikens håll eftersom det fanns så lite av det i valrörelsen. Hur löser vi näringslivets bistra betyg på Norrköping? Hur blir det med vindkraftverken? Med utanförskap? Med så triviala saker som Femöresbron?
Jag vill ha konkreta lösningar i stället för helikopterperspektiv och jag vill att vi som samhällsmedborgare och företagare engagerar oss. Det är fortsatt allas vårt ansvar att ge politikerna lite skjuts på vägen. Det krävs en dialog med bilder från verkligheten – om inte verkligheten föds in i politiken försvinner drivet och visionen. Politiken måste handla om lösningar. Vad är det som är problemet och framför allt – hur löser vi det?
I somras modererade jag en panel bestående av Norrköpings topp-politiker, som ett avstamp inför valrörelsen. Det fanns många politiskt heta potatisar. Från vägföreningar till flygplatsens vara eller icke vara till vindkraft. Men något de flesta partierna var överens om var att det varit för mycket tjafs i politiken. Tjafs som gjort att de inte kunnat driva fram politiska beslut. Så min första önskan inför nästa mandatperiod är mindre tjafs och mer verkstad för att kunna genomföra en politik för Norrköpings väl.
Min andra önskan är en fortsatt dialog med näringsliv och medborgare. Oavsett hur styret kommer att se ut krävs rejäla tag för staden Norrköping. Företagsklimatet har rasat till pinsamt låga nivåer. Så in med verkligheten i politiken. Politiken och näringsliv och samhället i stort måste ha en fruktbar dialog och en mötesplats för att möta de minst sagt stora utmaningarna vi står inför. Det är viktigare än någonsin.
Min slutliga önskan är att nu när ett eventuellt maktskifte sker – våga tänka igenom vilka utmaningar som är viktigast att ta itu med och hur det ska göras. Egentligen är det först efter det som det är läge att börja fundera över vilka partier man vill göra det tillsammans med.
Lina Skandevall är PR-konsult som skriver krönikor i NT