Av någon anledning blir jag lite extra sorgsen när jag ser IFK Norrköpings eller något annat idrottslags emblem i annonsen.
Det har inget med själva klubben att göra. Känslan är densamma om det är ett Sleipner-märke. Och det beror inte på att jag har svårt för sport. Jag om någon vet vad det betyder att följa ett lag i med- och motgång, att deppa och glädjas i takt med lagets resultat. Det är nog snarare just därför som jag känner mig en smula extra vemodig.
Jag gillar sport och jag gillar Sleipner, men är det verkligen den passionen som är viktigast att förmedla när jag lämnar det här livet?
Min sympati för IK Sleipner är totalt reservationslös. Jag förblir ett troget fan alldeles oavsett hur matcherna slutar och hur spelarna uppträder. Jag är alltid lojal, kalla det gärna dumlojal, helt enkelt därför att det inte finns några rationella argument för mitt ställningstagande. Därför finns det inte heller några argument för att byta favoritlag.
Det är ungefär samma logik som gör att jag alltid i alla lägen försvarar Norrköping. Jag inser naturligtvis att det inte finns några djupt vetenskapliga argument för att Norrköping är bättre än Borås och som förklarar varför jag instinktivt gillar personer som gillar Norrköping.
Allt i livet kan inte vara förnuftsmässigt och gravallvarligt. Det är hälsosamt att ibland bara vara, att leva ut en passion utan sans och balans. Jag tror att det är hälsosamt för alla. Ja, det är hälsosamt så länge vi inser att det trots allt handlar om en oförarglig passion.
Det farliga är när samma slags passion sprider sig till det som är riktigt allvarligt i livet. Som politik till exempel. När jag lyssnar på dagens politiska debatt får jag ibland känslan av att det snarare handlar om typ fotboll.
Det är polariserat och jag hör sällan en politiker hålla med någon från den andra sidan. Det mest märkliga är, tycker jag, att vi numera har ett oerhört högt tonläge mellan inte minst Socialdemokraterna och Moderaterna även i frågor där det uppenbarligen finns en stor samsyn, som till exempel migrationspolitiken.
Och om jag sedan fortsätter följa debatten på sociala medier blir det ännu mer polariserat.
I de här sammanhangen är fanatismen riktigt farligt. Riktigt viktiga frågor kräver att vi lyssnar och funderar och är beredda att pröva och ompröva våra beslut. Och då håller det inte att med ryggraden avfärda andra bara därför att de är socialdemokrater eller moderater eller sverigedemokrater.
Det är nog ingen slump att fan kan betyda att man är både hängiven och en djävul.
Jag gick med i Socialdemokraterna som ganska ung och jag har aldrig ångrat det. Mitt ställningstagande sitter onekligen djupt. Men det är inte reservationslöst. Jag tror det inte, men jag kan inte helt utesluta att mitt parti röstar fram företrädare som står för åsikter som jag över huvud taget inte vill förknippas med. Den dagen jag är en reservationslös anhängare är jag en usel företrädare eftersom politisk påverkan måste träffa både hjärtat och hjärnan för att fastna.
Så därför, jag är nog beredd att ändra mig om det där med dödsannonserna. Det finns trots allt det som är sämre än att lämna det här livet med ett Sleipner-märke som en sista hälsning till nära och kära. En socialdemokratisk ros säger i och för sig mycket mer om vem jag är, vilka värderingar jag har, men jag kan inte vara helt säker på att partimärket för evigt står för samma idéer.
Däremot är jag helt säker på att jag aldrig kommer att ångra mitt beslut att hålla på Sleipner, även om laget värvar den ena ojusta spelaren efter den andra. Och jag kommer aldrig att sluta älska Norrköping, inte ens om staden regeras av politiker som ger sig på kulturlivet och annat som gör mig till en särskilt stolt Norrköpingsbo.
Lars Stjernkvist
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent