Som förlossningen i region Östergötland, som varje sommar skär ner på verksamheten. Eller metoo, som nu fem år senare vändes till sin motsats när rättegångsdramat mellan skådespelarna Amber Heard och Johnny Depp utspelade sig för internationell publik. Han anklagad av henne för våldtäkt. Hon anklagad av honom, rätten och hela världen för förtal. Att brittisk domstol några år tidigare slagit fast att Depp misshandlat Heard vid 12 tillfällen tycktes världen ha glömt.
Jag funderade på den här glömskan, eller skuggan, där kvinnor och kvinnofrågor alltid tycks hamna efter perioder av framsteg. Mäns våld mot kvinnor är en typisk sådan fråga. Förra året hände det mycket ovanliga att frågan hamnade i samhällsdebattens centrum. På tre veckor hade fem kvinnor mördats, och de misstänkta var män i deras närhet. Det väckte en sådan fasa att frågan togs ända till riksdag och regering. Offren fick namn och ansikten som prydde löpsedlarna, och kvinnojourerna blev äntligen hörda.
Det varade några veckor och gav vissa politiska förändringar. Sedan drunknade frågan åter i tystnad. Tills i våras, när en uppgift spreds om att 17 kvinnor mördats på 17 veckor. För ett ögonblick såg frågan ut att kunna få förnyad kraft – men så visade sig siffran vara saltad och luften gick ur den totalt. De 11 misstänkta morden som faktiskt skett, var den här gången inte tillräckligt för att väcka någon uppståndelse. Trots att det är än betydligt högre frekvens än genomsnittet, som i flera år varit ett mord på tre veckor.
Jäkla kriget! tänkte jag. Jäkla kriget, som vid sidan av dess uppenbara vedervärdighet inte bara tagit syret från allt annat, utan även flyttat gränserna för det normala och det verkligt brutala. Jäkla kriget som gjort svenska män oförtjänt självgoda för att det finns något värre, något verkligt brutalt på andra sidan Östersjön, milslångt från den stillsamma, jämställda självbilden.
När midsommar väl kom bröts tystnaden. Men inte för att allmänheten förfasade sig över att morden nu ökat till 13, och att midsommar dessutom är en sådan helg som för många kvinnor slutar i en mardröm – utan för att ytterligare en patriarkatets skepnad gett sig till känna. Det var kristna evangelister, som i världens ledande stormakt och av västvärlden ansedda demokratiska föredöme, rivit upp aborträtten.
En kvinnas kropp är ett slagfält, och många är de krafter som vill ta kontroll. Kvinnan intresse av att ha en egen, stark, frisk och fri kropp, måste ständigt hävdas och försvaras från alla de som vill annat. Från sjukvårdens besparingar, vars konsekvenser ibland orsakar livslånga förlossningsskador. Från männen som tar kontroll med sina knytnävar. Från misstron som drabbar kvinnor som tagit mod till sig och sökt upprättelse för vad en man gjort med hennes kropp mot hennes vilja – men i stället själv blir dömd. Och nu, också, från de religiösa fundamentalisterna: som mer uttalat än de flesta andra vill beröva kvinnor makten över sin egen kropp.
Här i Sverige har aborträttskuppen fördömts av de flesta. Till och med Kristdemokraterna, med rötter djupt i den kristna anti-abortrörelsen, säger sig stödja aborträtten i Sverige.
Det är svårt att ta på allvar. Det är svårt att inte tänka på hur Sverige i det mesta apar efter USA, med några års fördröjning.
Jag hoppas för allt i världen att detta blir ett undantag. Eller ännu hellre: en väckarklocka.
Någon gång måste det ju vända.
Melinda Kandel
Skrivande städerska, Vänsterpartist och krönikör i NT