När jag sneglade på mannen bredvid mig på tåget upptäckte jag att det var Anders Jansson. Alltså komikern och programledaren med mera. För mig är han framförallt huvudrollsinnehavaren i TV-serien Starke man, kommunalrådet i den fiktiva skånska kommunen som ständigt trampade i klaveret. Han var den klumpige pampen, närmare bestämt den klumpige S-pampen.
Efter att ha suttit tyst en stund harklade jag mig och hälsade och konstaterade att vi på sätt och vis har varit kollegor.
Jag vet, skillnaderna är många, men visst finns det en del likheter mellan TV-serien och det som för närvarande händer i Norrköping. Det handlar i båda fallen definitivt mycket om personer och personliga relationer. Som bekant har Borgerlig samverkan (M, KD, L och SD) spruckit och nästan alla hänvisar till Sophia Jarls (M) ledarskap. Moderaterna menar att de övriga inte klarar av att samarbeta med en stark ledare och kristdemokrater och liberaler menar att hennes ledarskap omöjliggör ett fungerande samarbete.
Jag begriper om många Norrköpingsbor skakar på huvudet. Politiker väljer inte sina kollegor. Det är partierna och väljarna som bestämmer vilka som ska sitta runt maktens bord. Alla inser att det är lättare att vara tillsammans med dem man gillar, men personliga sympatier eller antipatier kan rimligen inte överskugga de politiska åsikterna.
Jag har gillat de flesta jag har lärt känna i alla partier, men visst har jag ibland tvingats regera tillsammans med skitstövlar. Å andra sidan har jag träffat en del osedvanligt trevliga företrädare som varit omöjliga att samarbeta med på grund av sakpolitiska skillnader.
Det gäller att skilja mellan sak och person, brukar det heta. Det är en politikers förbaskade plikt att klara det.
Samtidigt är det inte helt enkelt veta vad som är vad. Jag rör mig inte längre lika ofta i maktens korridorer, men jag hör en del och jag läser tidningarna. Det berättas om en ordförande i kommunstyrelsen och en kommundirektör med väldiga kontrollbehov. Jag har pratat med både förtroendevalda och anställda som är frustrerade över att de inte får chanser att ordentligt diskutera, utreda och analysera frågor. Det pekas med hela handen. De som inte passar in eller protesterar kan få lämna.
Det går att hitta personliga förklaringar till Borgerlig samverkans sönderfall. Ja, jag har själv suttit med morgontidningen och spekulerat om olika amatörpsykologiska förklaringar till de svarta rubrikerna. Men jag tror trots allt att förklaringarna i grunden är politiska.
Det fanns en tid när Pampen och Partiet kunde styra en kommun. När ingen hade tillräcklig kraft för att utmana. Det finns uppenbarligen många som fortfarande uppskattar auktoritära ledare, som gillar de som pekar med hela handen.
I dag räcker det emellertid inte med att göra ett bra val för att kunna regera. Av landets 290 kommuner styrs 280 av koalitioner. I många kommuner är det koalitioner med partier från både höger och vänster och i 65 kommuner finns både S och M med i kommunens regering. I dagens politiska landskap är det helt enkelt svårt att ta sig fram för den som vill bestämma själv och som är ideologiskt renlärig, dogmatisk.
Ledarskap och politiska värderingar är två sidor av samma mynt. Om du är pragmatiker eller dogmatiker, föredrar kompromisser framför konflikter är inte bara en personlig läggningsfråga, det handlar om hur du ser på andra människor och hur ett samhälle utvecklas bäst. Det handlar alltså i högsta grad om politik.
Åter till den där tågresan. Anders Jansson förstod vad jag menade med att vi hade varit kollegor, och underströk med kraft att han inte hade något särskilt emot just socialdemokratiska kommunalråd.
Det kändes bra, och för min egen del har jag inget personligt emot pampar som pekar med hela handen, men jag delar inte deras uppfattning om hur man bäst utvecklar ett samhälle.
Lars Stjernkvist
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent