Och intresset lär inte öka om han sedan lägger till att läget är allvarligt, och att det därför krävs att många tar ett ansvar.
Jag tror alltså inte att det var särskilt många som ramlade av stolen när statsminister Ulf Kristersson (M) inledde två av den senaste tidens presskonferenser just så. Den första handlade om Nato och den inleddes med orden att läget är allvarligt. Några dagar senare handlade det om gängkriminalitet och då fick vi inledningsvis veta att Ulf Kristersson (M) vill ha breda uppgörelser.
Som sagt, välanvända meningar, som vad jag kan minnas har sagts av alla statsministrar. Det tillhör politikens naturlagar att en regeringschef, eller för den delen en kommunstyrelseordförande, vill ha ett så starkt stöd som möjligt för sin politik.
Nej, jag ramlade inte av stolen, men den här gången finns det verkligen skäl att lyssna. Läget är allvarligt, och i vissa avseenden allvarligare än vad jag någonsin har upplevt. Det pågår ett krig i vårt närområde. Det påverkar oss oundvikligen då människor måste fly för sina liv, och närheten gör att vi i allt större utsträckning sugs in i själva konflikten. Kriget bidrar dessutom till att vi måste påskynda omställningen av vårt energisystem. Och självklart förstärks allvaret när gängkriminella värvar barnsoldater.
Jag behöver inte påminna om den känsliga Nato-processen. Statsministern och regeringen har visserligen Socialdemokraternas stöd men det är inte helt enkelt att styra stadigt när vi hela tiden måste ta hänsyn till Turkiets och Erdogans nyckfullhet. Det blir inte lättare när det till vänster finns politiker som viftar med PKK-flaggor och till höger andra som understödjer koranbränningar.
Frågorna hänger alltså ihop, och jag vågar påstå att i sak ligger Moderaterna och Socialdemokraterna nära varandra. Båda partierna vill ha hårdare tag mot gängkriminaliteten. Det finns en bred enighet om en stram migrationspolitik. Kärnkraften, är en stridsfråga, men det krävs förstoringsglas för att upptäcka de sakliga motsättningarna. Båda partierna kan tänka sig utbyggd kärnkraft.
Alltså borde det vara möjligt att mötas. Särskilt med tanke på att flera av frågorna helt enkelt kräver breda lösningar. Det tar betydligt mer än fyra år att bygga även ett litet kärnkraftverk och att bygga ut de kraftledningar som krävs och därmed måste investerarna veta att villkoren överlever nästa val.
Hur svårt kan det vara? Borde vara enkelt att enas, men riktigt enkelt är det aldrig. Även om de två regeringsbärande partierna ligger nära varandra i vår tids akuta ödesfrågor krävs kompromisser. Och för varje steg som Ulf Kristersson tar för att närma sig oppositionen finns det en risk att hans regeringsunderlag rasar ihop.
Missförstå mig inte, jag argumenterar inte för en storkoalition. Det finns frågor där vi definitivt behöver en vital debatt och konflikt. Men vi behöver en bred uppgörelse i de frågor som handlar om rikets säkerhet och Sveriges roll i en mycket dramatisk tid. Om energin, Om hur Nato-processen ska drivas vidare. Och gärna om migrationen.
Det lär komma nya utspel från Turkiet och Erdogan, och jag befarar att det även i fortsättningen kommer att finnas svenska politiker som rumlar runt som berusade elefanter i diplomatins porslinsbutik, som flirtar med extremister eller som hetsar mot muslimer. Nästa gång det sker hoppas jag att Ulf Kristersson ringer Magdalena Andersson.
Samtalet får gärna börja med att läget är allvarligt och att det är viktigt med breda lösningar, och efter det hoppas jag att de på riktigt diskuterar vad som krävs för att kunna forma en bred uppgörelse om vår tids ödesfrågor.
Lars Stjernkvist
Tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent.