Idrott och politik – dags att tänka om? 

Den fruktansvärda nyheten gick nästan spårlöst förbi häromveckan: ”6 500 migrantarbetare har dött i Qatar sedan man vann budet om fotbolls-VM 2022. En stor andel var i landet enbart för att Qatar vann rätten att arrangera VM”, meddelade ansedda brittiska tidningen The Guardian.

Krönika 12 mars 2021 21:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

6 500 döda, nästan lika många som invånarna i Valdemarsviks kommun. I Sverige vore det skandal om en eller två migrantarbetare hade omkommit på grund av usla arbetsförhållanden. Den qatariska regeringen säger att siffran 6 500 står i normal proportion relativt det stora antalet migrantarbetare! FIFA:s egna utredningar visar också att Qatar fick fotbolls-VM med hjälp av mutor. 

 

Några veckor tidigare fick internationella ishockeyförbundet flytta VM från Belarus på grund av diktaturens våldsamma attacker mot protesterande medborgare. 

De som försvarar Belarus och Qatar säger ofta att ”idrott och politik” inte hör ihop. Men det är precis tvärtom: att ge stora mästerskap till den här sortens regimer är just politik, för diktaturer som Lukasjenkos i Belarus och emirens i Qatar använder arrangemangen som massiv reklam för den egna regimen. 

 

Var ska man dra gränsen då? Ska vi utesluta auktoritära regimer som Kina och Ryssland från möjligheten att arrangera OS och VM?

Frågan är inte enkel, men det finns några ledtrådar som åtminstone svensk idrottsrörelse borde kämpa för:

Det första är att aldrig tilldela mästerskap till regimer som är utsatta för sanktioner. Belarus har utsatts för EU-sanktioner ända sedan 2004. Några hävdes 2016 efter att Lukasjenko släppt politiska fångar (sannolikt för att kunna få ishockey-VM), men flera sanktioner blev kvar. Hur internationella ishockeyförbundet då kunde ge VM till Belarus är helt obegripligt. 

 

Nästa faktor som bör vägas in är mänskliga rättigheter och risken för korruption, inte minst för att slå vakt om idrottens eget rykte. 

Hur många fler fall tål idrottsrörelsen av typ Qatars dödliga utnyttjande av migrantarbetare eller grova mutaffärer för att få attraktiva arrangemang?

Riskerna för idrotten påverkas också av storhetsvansinnet kring megaarrangemang som OS och fotbolls-VM. Orimliga mångmiljardnotor har medfört att nästan alla folkomröstningar om att söka värdskap för OS på senare år har slutat med att folk röstar nej. 

Kvar blir bara de största och rikaste länderna, stenrika oljestater och diktaturer där folket aldrig får rösta om värdskapet. Inget land med under 25 miljoner invånare har arrangerat sommar-OS sedan 1952 i Helsingfors. Är det så vi vill ha det?

 

Även den vardagliga pengarullningen börjar bli vansinnig när fotbollsspelare kostar miljardbelopp och europeiska, traditionellt folkliga klubbar hamnar i händerna på arabiska miljardärer och ryska oligarker. Den pengarullningen betyder förstås också starka incitament för dopning och matchfixning. 

För oss som älskar idrott, sitter klistrade vid TV:n och på läktaren när det vankas god idrott och ännu blåögt tror på ”fair play” är mutorna, pengarna, dopningen och diktaturernas skrytarrangemang på väg att förstöra glädjen. 

Det är dags att tänka om! Svensk idrott har en helt annan värdegrund, som jag hoppas att man ska slåss ännu mera aktivt för på den internationella arenan. Krav på respekt för mänskliga rättigheter och hållbarhet skulle omöjliggöra för korrupta diktaturer att få reklam på idrottens bekostnad. 

Göran Färm är

idrottsälskare och före detta  Europaparlamentariker (s) 

Ämnen du kan följa