Bara “en övning” kunde jag läsa på nyheterna. Ändå var ljudet en ständig påminnelse om att något där ute var allvarligt fel. Nästan varje vecka hade något nytt hänt. En ny sprängning. Ett nytt skott mot någons mammas lägenhet. Ett nytt barn som mist, eller förstört, sitt liv. September blev den dödligaste månaden på flera år.
Gängvåldet har oundvikligen gjort sig själv till den politiska frågan framför andra, som kräver både långsiktiga och akuta åtgärder. Dessvärre styrs Sverige av en regering som tror att militarisering är lösningen.
Den 28 september presenterades förslaget som “ett utökat samarbete mellan polisen och Försvarsmakten”, i samband med statsminister Ulf Kristerssons tal till nationen. På en pressträff dagen efter utvecklade statsministern, tillsammans med justitieminister Gunnar Strömmer, förslaget. I ett första steg, menade de, skulle samarbetet handla om saker som att polisen får hjälp av Försvarsmaktens experter med att till exempel analysera bevismaterial och kartlägga gängen, eller att polisen får låna en helikopter.
I nästa steg skulle samarbetet fördjupas ytterligare – genom ändrad lagstiftning.
Allmänheten började spekulera. Skulle det rulla pansarvagnar i förorterna nu?
Politikreportrar och förståsigpåare gav lugnande besked. Det skulle handla om transport, analys, kanske bevakning. Inga läskigheter.
Sanningen var att ingen riktigt visste. Inte förrän den 12 oktober, när Tidö-partiernas företrädare preciserade sitt förslag i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Lagstiftningen skulle ändras så att militären får utöva våld och tvång mot civila, menade de.
Det är faktiskt något oerhört.
Den lagstiftning som idag reglerar polis och militär kom till efter skotten i Ådalen 1931, när militär öppnade eld mot strejkande arbetare och dödade fem.
Det var inte första gången organiserade arbetare mött militärens eld, men tiden hade kommit med nya, demokratiska värderingar. Övervåldet sågs som en ovärdig pinsamhet, och tvingade kapitalet att hitta nya sätt att försvara sina vinster. Det stiftades lagar som förbjöd militären att blanda sig i polisens arbete, och framför allt att använda våld och tvång mot civila.
Skotten i Ådalen framhålls av många som en viktig anledning till att polis och militär måste hållas isär. Men en minst lika viktig lärdom är vad som faktiskt dämpade oron på gatorna. Nämligen stärkta livsvillkor. I takt med jämlikhetsreformer, bättre arbetsvillkor och välfärd försvann grunden till konflikterna. Gemensamt ägande och en jämn fördelning av samhällets resurser skapade förutsättningar för människor att leva goda liv.
De senaste 40 åren har de segrarna rullats tillbaka. Högern har stärkt sin makt, samlat samhällets resurser i fickorna på några få och drivit fram klassklyftor som växer snabbare än i något annat OECD-land.
Den sociala oron har kommit som ett brev på posten. Inte som demonstrationståg med röda fanor den här gången. Utan som barn som skjuter ihjäl varandra.
Det är på sätt och vis mer komplext. Och det har gått så långt att repression antagligen behöver vara en del av lösningen. Men att angripa problemet genom att eskalera våldet kommer inte leda till något annat än en våldsspiral. Grunden till problemet, nu som då, är armod. Usla skolor, frånvarande socialtjänst, trångboddhet, arbetslöshet… Problem som inte hade funnits om samhällets resurser gått dit de behövs som mest. Men i valet mellan att fördela de rikedomar som finns samlade hos några få, och att tillgripa våld, har högern alltid valt det sistnämnda.
Därför finns heller ingen anledning att tro att regeringen skulle hantera en ny tillgång till tyngre vapen med varsamhet. I synnerhet inte som det största partiet i regeringsunderlaget (Sverigedemokraterna) kommer ur en totalitär, våldsförhärligande idétradition.
Med deras lösningar kommer helikoptrarna fortsätta hovra över våra hus. Men våra liv blir inte tryggare.
Melinda Kandel
Melinda Kandel har arbetat som städare med fackligt engagemang. Hon är också vänsterpartist och krönikör i NT