Och då ska jag minsann göra det rejält. Det är, hoppas jag, ursäktligt att i allmänmänskliga sammanhang skjuta upp saker. Saker som känns besvärliga. I samhälleliga sammanhang kan det vara förödande.
Ulf Kristerssons (M) regering har sagt att klimatmålen ligger fast. Det betyder att om lite drygt 20 år ska nettoutsläppen av växthusgaser vara nere på noll. Och jo, vi har kommit en bra bit på väg. Energimyndigheten och en rad andra myndigheter presenterade en uppföljning för ett år sedan som visar att utsläppen minskar. Inom transportsektorn, som är minst sagt viktig i sammanhanget, finns det en god chans att nå delmålet 2030. Förklaringen till den positiva utvecklingen stavas elektrifiering och reduktionsplikt.
Reduktionsplikten, det vill säga beslutet att stegvis öka inblandningen av biodrivmedel i bensin och diesel, beräknas leda till att utsläppen minskar med 6,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2030. Fråga mig inte vad det betyder rent tekniskt, men jag har begripit att det betyder att vi stegvis får bort en stor del av utsläppen från bilar och lastbilar och arbetsfordon.
Det ser alltså ganska bra ut. Men det finns förstås ett men; myndigheterna menar att mer måste göras för att nå målet nettoutsläpp noll 2045. Redan tagna beslut räcker inte riktigt.
Det finns en hake till. Regeringen har beslutat att skjuta upp den stegvisa höjningen av biodrivmedel, det vill säga reduktionsplikten. Ambitionsnivån ska till och med sänkas, till EU:s miniminivå. Det betyder alltså att regeringen tar steg tillbaka och väntar med att göra det som mer än något annat kan bidra till att vi når klimatmålen.
Lugn, bara lugn, säger regeringen, och lovar att i framtiden göra mer. Elektrifieringen ska påskyndas, fler kärnkraftverk ska byggas. Utsläppen kommer visserligen att först öka, men sedan ska de återigen minska. Det finns ingen anledning att känna oro, menar regeringen.
När det blandas in mer biodrivmedel i bensinen blir den dyrare, och jag har full förståelse för att regeringen inte vill lägga nya bördor på hushåll och företag. Men det finns ett oändligt antal sätt att kompensera de som drabbas.
Jag är följaktligen orolig. Om vi har ett problem är det aldrig särskilt klokt att låta det bli större och allvarligare innan vi gör något åt det. Som sagt, inom politiken är det aldrig smart att skjuta upp svåra beslut.
I Norrköping vill inte den nuvarande kommunledningen ha några stora vindkraftsanläggningar. Oron för vindkraftens nackdelar är fullt begriplig, men det betyder i praktiken att vi skjuter upp frågan om hur vi lokalt ska klara elförsörjningen och klimatomställningen.
Problemet med att skjuta upp gäller verkligen inte bara miljöpolitiken. Logiken gäller i stort sett alla samhällsområden. Om vi väntar med att hjälpa ett litet barn som har problem i skolan så försvinner sällan problemen som genom ett trollslag högre upp i årskurserna. Det är mänskligt sämre, och kostar mer pengar, att sätta in åtgärder senare. Och jag skulle kunna fortsätta med gängkriminaliteten och brottsligheten i stort, men jag tror att du har fångat min poäng.
Det blir dyrare och sämre när politiker skjuter upp svåra beslut. Förresten, jag tror även att det är en sanning i allmänmänskliga sammanhang.
När jag tänker efter har det aldrig varit särskilt klokt att lova min synnerligen närstående att jag imorgon ska göra det jag inte har lust att göra idag. Jag inser, vid varje sådant tillfälle har jag fått betala ett pris.
Lars Stjernkvist
Tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent