Grå hår sätter skräck i vår arbetsmarknad

Här om hösten kallades min mamma till arbetsintervju. Det hela skulle ske i Teams, och jag erbjöd mig att hjälpa till med det tekniska.

Krönika 5 augusti 2022 21:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Mamma hade aldrig haft Teams-möte innan och det hela var lite trixigt till en början. Men hon lärde sig fort och hade så småningom koll på precis hur hon skulle klicka, hur kameran och mikrofonen skulle slås på och av, och till och med hur kameran skulle riktas för bästa möjliga vinkeln.

”Det kommer gå bra ska du se!”, sa jag innan vi la på. I själva verket var jag nog nästan lika nervös som hon. Tekniska problem skulle inte öka chansen att styra rekryterarens tankar till annat än mammas ålder.

 

När mamma till slut kunde berätta att det tekniska funkat drog jag en lättnadens suck. Men intervjun hade ändå inte gått bra. Det hade känts lovande i början. Kvinnan på rekryteringsfirman hade berömt mammas CV som uppfyllt alla kriterier för jobbet. Men så kom den där frågan som mamma hade fruktat för.

Hur tänker du kring din ålder?

Jobbannonsen hade ingenstans nämnt något om ålder. Ändå var frågan inte oväntad, och mamma förstod dess allvar. 

Efter några dagar kom beskedet. Allt var bra, men kunden sökte någon yngre.

 

Två år hade gått sedan mamma sagt upp sig. Hon hade hittat kärleken, köpt ett hus och ville göra något nytt. Under hela sitt dittillsvarande liv hade hon ju tagit sig fram. Klart det skulle gå också den här gången, var hennes inställning. 

 

Världen ville annorlunda. De många åren som egenföretagare, ekonom och administratör, erfarenheterna från jordbrukssektorn, av personalansvar, av kvalitetssäkringssystem, av miljö- och arbetsmiljöarbete, liksom de många goda referenserna från tidigare arbetsplatser, gled för varje dag djupare in i skuggan av de obevekligt ökande levnadsåren. 

Och visst hade man kunnat sympatisera med den arbetsgivare som kämpar med ekonomin och inte vågar riskera en nyanställning som tar pension redan imorgon, om det inte vore för att bortsållningen börjar redan vid 40. Ja, 

 

Och efter 40 går det bara utför.

 

Anledningen bakom rädslan för de grå håren och välfyllda CV:t måste därför bero på något annat. Jag tror det är vår kulturs förakt mot åldrandet. I den går inte rynkor ihop med trendiga värdeord om utveckling och innovation. Och vad är väl en trogen medarbetares orubbliga lojalitet när åldrande också kommer med löneanspråk och självrespekt? I en tid, dessutom, där stora delar av arbetskraften proletariseras och görs till lydiga springschasar, jäktandes efter nästa påhugg?

 

Samhällsekonomiskt går det inte ihop. Pensionsåldern höjs ständigt, ”för att klara av att försörja en åldrande befolkning”, som det heter. Men arbetarkvinnor sliter fortfarande ut sig långt innan pensionsåldern. Cancersjuka tvingas jobba, och de fattigaste utsätts för förnedrande hembesök av socialen som letar efter fuskare. Samtidigt finns en stor grupp, som både vill och kan jobba, men inte får. 

Ibland för att de har passerat 40.

 

Mamma har ännu inte sträckt ut handen mot pensionsmyndigheten, men av hoppet om ett sista jobb finns inte mycket kvar. ”Jag hade inte tänkt att mitt arbetsliv skulle sluta så här”, skrev hon till mig en dag efter ytterligare ett negativt besked.

Det var ingen rolig sak att höra. Ingen skulle behöva sluta sitt arbetsliv i den känslan, men det är verkligheten för min mamma och många fler. Visst kan vi väl bättre? 

Rekryterare där ute, bollen ligger hos er.                                                     

 

Melinda Kandel

Skrivande städerska, vänsterpartist och krönikör i NT


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa
Krönika - Melinda Kandel

"Nu räknar jag ner dagarna. Inte tills jag får fly, utan tills dess att äventyret börjar"

"Nu räknar jag ner dagarna. Inte tills jag får fly, utan tills dess att äventyret börjar"

De äldre förtjänar mer respekt

De äldre förtjänar mer respekt