Jag har besökt Gaza flera gånger och sett befolkningen leva som i ett fångläger inspärrade mellan havet och murarna mot Israel och Egypten. De har ingenstans att ta vägen.

De bor trångt, vatten och el fungerar bara ibland. De är helt beroende av internationellt stöd eftersom de flesta saknar försörjningsmöjligheter, vård och läkemedel. Många är barn, andra har levt här i över 50 år.

Nu bombas de, utan möjlighet att fly eller försvara sig. Föreställ er själva instängda mellan Bråviken och en mur runt stan – och så börjar bombplanen dundra in. 

Israel hävdar att målet är islamiströrelsen Hamas, dess ledare och vapengömmor. I verkligheten träffar bomberna civila, den palestinska hälsomyndigheten, ett stort Covid-lab, ett 30-tal massmedieredaktioner, varav många internationella. I DNs intervju med Erik Halkjaer, Reportrar utan gränser, beskrivs angreppen på palestinska och internationella medier som ”…en av de största attackerna på pressfrihet i modern historia”.

Även högerpolitiker är kritiska. Carl Bildt twittrade nyligen: ”Logiken bakom Israels förstörelse av höghus i Gaza, även de som rymmer internationella medier, är obegriplig.” 

Än värre är kriget mot civilbefolkningen. Norske fredsmäklaren Jan Egeland ledde Osloprocessen på 90-talet då Mellanöstern var närmare fred än någonsin. Han säger till SVT: ”Hittills har kortsiktiga segrar, rent politiskt, varit viktigare än att palestinska barn dör”. 

Det är svårt att släppa tanken att Israels cyniske premiärminister Netanyahu ser kriget som en politisk chans, hotad av både mutanklagelser och en ny partikoalition på väg att störta honom. 

Det var förvisso Hamas som började skjuta raketer, men först efter att palestinierna blivit grovt provocerade när israelisk militär trängde in i den symboliska al-Aqsa-moskén under en av islams heligaste nätter, samtidigt som palestinska familjer som levt i östra Jerusalem i generationer fördrevs.

Konflikten är inte bara Israels fel. Islamistiska Hamas, som styr Gaza, har del av skulden. Men Israels ansvar är större, som den rikare, starkare och ockuperande parten. Styrkeförhållandena syns i dödstalen – efter en veckas krig över 200 döda i Gaza, varav 63 barn, i Israel tolv döda varav två barn. 

För oss som försvarar Israels rätt att existera inom säkra gränser, ser Israel som den enda demokratin i Mellanöstern och sörjer labourledaren Yitzhak Rabin som offrade sitt liv för freden, känns dagens polarisering oändligt frustrerande. 

Man kunde möjligen förstå Israels strategi om den gav resultat. Hittills gäller motsatsen. Ju längre Israel fortsätter bomba civila, genomdriva illegala bosättningar på ockuperad mark och diskriminerar palestinier till den grad att även seriösa bedömare som FNs rapportörer och Human Rights Watch anklagar Israel för apartheidpolitik - ju mer förlorar man det internationella samfundets stöd. Och desto mer upplöses målet om fred som en hägring i fjärran.

"Vi tycker att palestinier och israeler lika mycket förtjänar att leva i säkerhet och åtnjuta lika delar frihet, välstånd och demokrati", sa president Biden nyligen. Nu gäller det att vapenstilleståndet inte bara blir en kort paus i kriget, utan att det internationella samfundet kan sätta tryck på parterna och låta Bidens vision prägla kommande förhandlingar om en stabil fredlig lösning. 

Slutligen: Hur kritiska vi än är mot Israel måste det också sägas, hårt och bestämt, att kritiken inte på något sätt rättfärdigar antisemitism. Judar i allmänhet, särskilt inte svenska judar, bär inget ansvar för staten Israels agerande, än mindre för Netanyahuregimens politik. 

Göran Färm, f d Europaparlamentariker och socialdemokrat