En kändis råkar befinna sig i Mexiko när kriget i Ukraina utbryter och får stå ut med tusentals kommentarer om hur vidrigt och osmakligt det är att hon njuter av solen. Resande har blivit vår tids skampåle där deltagarna i en stor publik försöker överträffa varandra i hur bra man är på att uttrycka hur någon annan borde skämmas.
Och här sitter jag, med vingar som länge varit avklippta som äntligen får växa ut för att ta mig ut i världen och göra det delar av mitt jobb består av: att upptäcka andra delar av världen. För reser, det gör jag. Men inte utan att få en och annan giftig kommentar. ”Hur kan du resa när kriget pågår? Har du inget samvete?!” Ord som påminner och hotar om skampålens existens. Samma diskussion ser jag pågår på LinkedIn där skribenten anser att ”vi som kan ha roligt trots brinnande krig har en oförmåga till empati och engagemang”.
Ursäkta? Vad har min resa till solen med kriget att göra? Det är lätt att sätta i halsen när anklagelserna blir så vettlösa. Sedan när handlar det här om att vi som reser saknar empati och engagemang? Vore det inte i så fall lika rimligt att påstå att de som klarar av att ägna en stor del av sin tid åt olika former av elände och att klaga på andra är de som brister i det avseendet?
En viktig anledning till att resa handlar om att få ett andningshål som distraherar för stunden, men det tar inte bort känslor och tankar för det som händer i vårt närområde just nu. Det handlar inte om att vi inte hjälper till på alla sätt vi förmår för att hjälpa de som drabbas av kriget.
Mår vi verkligen bättre av att dra den kollektiva, tunga skamfilten över oss? Är inte det absolut viktigaste just nu att ta hand om oss själva och göra det som får oss att hålla huvudet över ytan? Om det så handlar om att resa, låta bli att resa, krama ett träd eller kallbada. Det är sköra tider där vi sidtacklats av pandemi, av vidriga bilder av ett krig, stigande elpriser och oro inför framtiden. I allt detta, måste vi projicera skam mot varandra också?
Det känns som att vi är mer upplysta än någonsin och samtidigt mer inskränkta än någonsin där minoritetens åsikt får köra över majoritetens för att vi till slut inte orkar ta ton. Det är ju så mjukt och behagligt om du håller tyst, om du låter bli att posta inlägg om dina resor. Ingen kommer bli arg. Du kanske till och med får en klapp på axeln. Men det är inte rätt väg att gå. Låt människor få göra det de vill och mår bra av.
Därmed inte sagt att vi ska se över hur vi reser och vart vi reser. Att oron i världen gör att vi väljer Sverige som destination, att bränslepriserna skjuter i höjden stimulerar en snabbare omställning till hållbara alternativ ger trots allt kraft till en hållbar utveckling jag starkt förespråkar.
Som resejournalist är ett av mina främsta uppdrag att få människor att upptäcka annat än att gå i massturismens spår. Att välja smart. Som att uppmana fler som går i restankar att välja platser där den ryska marknaden normalt är stor, exempelvis Grekland och Indiska Oceanen där hotellen återigen står med tomma sängar. Att resa hållbart väl på plats. Att skippa stora hotellkomplex till fördel för lokala näringsidkare. Stötta lokala företagare även på internationell nivå.
För vi reser. Och vi kommer att fortsätta resa. Vi vill se världen. Det finns skäl till att köerna till passtider är så långa. Så därför, på frågan jag får från alla håll just nu om man kan/ska/bör resa så är mitt enkla svar: det är upp till dig. Gör det du mår bra av. Men låt bli att skuldbelägga de som väljer att göra något annat än det du väljer att göra.
Lina Skandevall
PR-konsult som skriver krönikor i NT