Grundproblemet handlar om vilka Sverigedemokraterna egentligen är.
De flesta är nog eniga om att en överväldigande majoritet av Sverigedemokraternas väljare är vanliga, respektabla – fast missnöjda – medborgare, även om där också finns en obehaglig rasistisk svans.
Frågan blir då om det i och med att Sverigedemokraternas väljare är ”vanliga” människor också är självklart att SD är ett ”vanligt” parti. I en mening är det givetvis så. Sverigedemokraterna har i enlighet med alla demokratiska regler valts in i såväl riksdagen som i de flesta region- och kommunfullmäktige och ska där behandlas som alla andra partier.
Det bör också vara självklart, och här behövs nog lite varsamhet med orden även bland socialdemokratiska debattörer, att moderater och kristdemokrater inte är på väg att lämna sin demokratiska övertygelse för att de funderar på att samverka med SD. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer inte att satsa på några anti-demokratiska metoder för att gripa makten.
Inte heller kommer socialdemokratin vägra lämna över makten vid en valförlust, vilket har antytts i borgerliga medier på sistone. Sådana överdrifter bör inte få förgifta debatten, för då kan vi glida in i samma polariserade debattsörja som i USA. Med tanke på Sverigedemokraternas rätt färska, mörka historia, och delvis kvarstående problem, krävs dock en rejäl analys av vilket parti SD är idag. Vågar man redan nu släppa in dem i värmen och lita på dem till den grad att en framtida regering blir helt beroende av deras stöd?
Den svåra balansgången har även socialdemokratin gått, länge beroende av Vänsterpartiet kommunisternas stöd i riksdagen, men utan att skriva program med dem eller släppa in dem i regeringen. Samarbete blev det först inför 2010 års val, över 30 år efter att vänstern hade strukit kommunisterna i partinamnet och gammelkommunisterna lämnat partiet.
Vi behöver inte dra in tvisten om vad Ulf Kristersson egentligen lovade förintelseöverlevaren Hedi Fried 2018 om sin relation till Sverigedemokraterna, men han lovade samma år i en intervju i Aftonbladet att ”Mina värderingar är inte SD:s. Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”.
I Almedalen uteslöt han förhandlingar med SD därför att de ”skyller alla Sveriges problem på invandringen, gång på gång uttrycker sig rasistiskt och hyllar ledare som ifrågasätter den demokratiska grunden för Europa”.
Frågan blir: Är skälen för Kristerssons nej 2018 borta? Har Sverigedemokraternas invandringsfientliga, kvinnofientliga, klimatförnekande och anti-europeiska värderingar förändrats så mycket att det nu är godtagbart för Moderaterna och Kristdemokraterna att förhandla om regeringsmakten med dem?
Låt oss begrunda att:
* SD bildades så sent som 1988 av bl a nynazister och rasister;
* en högerextremist som Kent Ekeroth representerade SD i riksdagen så sent som 2018;
* förre vice talmannen Björn Söder nyligen i högerextrema alternativmedia försvarade utvecklingen i Polen och Ungern;
* rader av förtroendevalda återkommande utesluts för rasistiska och andra extrema kommentarer;
* det finns ett antal belagda beröringspunkter mellan SD-aktiva och högerextrema ryska och andra nättroll.
Med tanke på allt detta är det nog relevant att ställa frågan: Är Sverigedemokraterna tillräckligt gediget förändrat och pålitligt för att man redan efter nästa val ska våga bygga regeringsmakten på det?
Tillåt mig tvivla.
Göran Färm (S) är före detta
EU-parlamentariker