När någon från vår egen hembygd eller grupp gör något riktigt tokigt, då ser vi det gärna som den enskildes felsteg. Vederbörande är en avvikare. Om däremot någon från en annan grupp eller gemenskap gör samma sak, då har vi en tendens at se det som typiskt för hela gruppen.
Ungefär så här beskrev forskaren Christer Mattsson den ”logik” som i värsta fall kan leda till rasism och antisemitism när han förra veckan föreläste i Norrköping apropå Förintelsens minnesdag.
Jag fanns bland åhörarna och jag rodnade en smula. För visst är jag fördomsfull. När jag möter någon från Norrköping känner jag instinktivt att det är en sympatisk person. Ja, det räcker med att hen har en kusin som hade en vän som bodde ett tag i Norrköping för att jag ska känna positiva vibbar. Om jag råkar på en allmänt otrevlig Norrköpingsbo, då är det undantaget som bekräftar regeln.
Fördomar och förutfattade meningar kan vara rätt oförargliga. Och de kan vara farliga på riktigt.
Det var förstås mot den bakgrunden som politiker och poliser och andra uppmanade oss alla att inte spekulera högt om drivkrafterna som ledde fram till den fasansfulla masskjutningen på Risbergska skolan i Örebro.
Kommunstyrelsens ordförande i Örebro – John Johansson – statsminister Ulf Kristersson och Magdalena Andersson och andra sa ungefär samma saker direkt efter dådet. Under mina år som politisk ledare i Norrköping tvingades jag tack och lov inte att uppleva något liknande, men jag har varit med om flera situationer då orden känns väldigt futtiga i förhållande till det som hänt. Jag har också sagt självklarheter.
Men jag tror de där självklarheterna är viktiga. Det är viktigt att manifestera samhörighet, prata om sorgen och lidandet och visa respekt för de närmst drabbade.
När vi förhoppningsvis vet mer, då följer den lika självklara diskussionen om motiv och drivkrafter. Den som kan ge oss den vägledning vi behöver för att göra allt vi kan för att förhindra att något liknande sker igen.
Efter mordet på utrikesminister Anna Lindh följde en omfattande debatt om psykiatrins brister och efter mordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren följde en, om än blygsam, diskussion om gärningsmannens koppling till högerextremism. Vi har haft flera dåd med kopplingar till islamistisk extremism. I dessa tider talas det ofta om att vända på alla stenar. Jag gillar uttrycket. Och det gäller att inte blunda för det man upptäcker, oavsett om det har sitt ursprung i extremism långt utanför våra gränser eller om det är något som utvecklats i ett villakvarter i en stad som liknar vår egen.
Jag är lika orolig som jag tror de flesta är. Det här är kanske ett vansinnesdåd utan kopplingar till annan brottslighet eller extremism och jag tror inte att det finns ett hundraprocentigt vaccin mot vansinnesdåd. Men det går inte att bortse ifrån att masskjutningen sker i en tid präglad av sprängningar och gängmord.
Jag har sett att en del menar att det hade låtit annorlunda om gärningsmannen beskrivits som något annat än svensk. Om han hade varit muslim.
Jag håller inte med. De senaste dagarna har visat att det hos flertalet politiska ledare finns en insikt om fördomarnas farlighet. Jag vågar tro att det hade gällt oavsett gärningsmannens bakgrund.
Det gör mig trots allt hoppfull. Och jag hade varit än mer hoppfull om samma ledare även till vardags tog till vara den här enigheten.
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent.