Kolmårdens delfinarium var fyllt till brädden med nya sommarjobbare, och på en liten ö i delfinernas bassäng som utgjorde scen, stod en stolt parkchef. Bakom honom tornade berg-och-dalbanan upp sig på den största bioduk jag sett i mitt liv.
Wildfire presenterades som en av de största satsningarna någonsin för parken — och så fantastiskt bra det skulle bli!
Inte bara för Kolmården, utan för hela Norrköping som skulle få tillströmning av turister. Bygglovet var det visserligen lite osäkert med, men det skulle nog lösa sig. I sommar skulle det bli premiär.
Parkchefen fick rätt. Mina kollegor tog en premiärtur på lunchrasten. Själv var jag lite för skraj. Skriken hördes över halva parken, och berg-och-dalbanan sträckte sig högt över trädtopparna. Dessutom var det den snabbaste berg-och-dalbanan i trä i Europa.
Men storslagenhet var inte okontroversiell. Tvärtom var bygglovsproblemet som parkchefen nämnt i förbifarten stort och utdraget.
Redan innan man fick lov, hade man börjat spränga i skogen. Bygglovet kom, men överklagades. Boende i närheten oroades över trafiksituationen som väntades uppstå i Kolmårdsskogen om berg-och-dalbanan kom på plats.
Men den tyngsta kritiken levererade miljörörelsen, som larmade om hotade ekosystem. Plötsligt stod man utan lov. Wildfire var då ett svartbygge, som kommunen hade rätt att riva. Men kommunen avvaktade. Det var nu vinter 2017, och för att berg-och-dalbanan skulle få köras igen behövdes enligt senaste domen från Mark- och miljööverdomstolen först en ny detaljplan från kommunen, och därefter nytt bygglov. Då satte kommunen fart. Detaljplanen ordnades fram på nolltid, och bygglovet godkändes.
Kritikerna tystnade. Wildfire åker vidare genom Kolmårdsskogen.
Idag blickar jag ut över den leråker som en gång var trädgårdar i Atriumområdet, och tänker på min sommar på Kolmården. På Wildfire. På att den som är stor och kapitalstark jämt slipper ansvar för djur och natur.
I 35 år ingick trädgårdarna i hyran. Så en dag upptäckte kommunen att de låg på ett naturreservat. Grävmaskinerna åkte fram direkt. Det finns lagar som styr, och det är inte möjligt att göra undantag, säger kommunekolog Malin Larsson till NT (Svaret: därför tar kommunen tillbaka marken, 23 augusti).
Nu ska ytan få växa igen, och härbärgera bin. Ett mycket viktigt litet djur för att ekosystemen ska fungera, som är på utdöende. För att rädda bina behövs mycket riktigt mer vild ängsmark. Men just precis här? Tänk om situationen varit omvänd? Om det var djurparken som på kommunens inrådan tvingats viga sin mark åt bin och vild natur? Expropriering, hade det kallats.
Eller för all del: om Larssons principfasta uttalande om regelefterlevnad faktiskt gällt lika för alla och svartbygget Wildfire hade rivits— hur hade det tagits emot? Inte så jättebra, är min vilda gissning.
Jag tror det hade blivit häftig debatt, och att Kolmårdens rätt hade försvarats med argument om frihet och äganderätt. Gäller saken däremot barnfamiljer och pensionärer, i ett av Norrköpings fattigaste områden, då tycks inställningen vara annorlunda. De kan gott maka på sig. Vem skulle ta ton? Och vart ska bina ta vägen?
I leran bakom husen står en ensam studsmatta kvar. Här lekte en gång barn. Med vemod styr jag stegen åter mot spårvagnen, och hem. Då ser jag de vidsträckta grönområden som omgärdar de kompakta Atriumhusen. Böljande kullar. En och annan parkbänk. Och så gräset, som hålls kort. Ja, av någon anledning ska det hållas kort
Melinda Kandel
Skrivande städerska, vänsterpartist och krönikör i NT.