Några missförstod och trodde att hon ville närma sig SD politiskt. Jag uppfattade något annat – och tror att hon har rätt. Även om Sverigedemokraterna ännu inte har gjort upp med sina nynazistiska rötter och har skandalöst många företrädare som avslöjas med extrema Facebook-inlägg, så gäller detta inte flertalet SD-väljare. 20 procent av medborgarna röstar inte på dem för deras bruna rötter och rasistiska svans.
Att var femte svensk väljer SD har en seriös bakgrund som särskilt ett klassiskt arbetarparti som Socialdemokraterna och ett landsbygdsparti som Centern måste förstå och ta itu med.
Utmaningen borde inte komma överraskande, den har länge varit en internationell trend. Redan på 1900-talet såg vi framgångar för Glistrup i Danmark, Haider i Österrike, Le Pen i Frankrike och på senare år Brexit, Trumps seger 2016 med mera. Gamla statsbärande partier, socialdemokratiska och borgerliga, har drabbats av svårartad kräftgång i Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Italien bland andra.
Vad handlar det om då?
Många analyser visar att grundproblemet är växande klyftor socialt, ekonomiskt, geografiskt och demokratiskt som både på landet och i utsatta stadsdelar skapar djup misstro mot allt etablissemang som inte erbjuder trovärdiga vägar ur problemen.
Därför vann Trump i rostbältena där en övergiven arbetarklass desperat sökte någon som brydde sig. EU och invandringen fick skulden för eländet i utarmade brittiska förorter och industriområden. Den enkla lösningen blev Brexit.
När missnöjet och misstron mot makthavarna har växt så kraftigt spelar det tyvärr liten roll att SD (eller Trump eller Brexit) inte har några lösningar. Då får det duga med bara protesten till stöd för dem som åtminstone lyfter problemen.
Här finns en hemläxa att göra för att undanröja jordmånen för SD, mest akut för Centern, men också för Socialdemokraterna. S gick visserligen framåt, men nästan bara i storstäderna. På landet, i bruksorterna, arbetarstäderna och förorterna gick det sämre.
Vad ska man göra då?
Framförallt måste de växande klyftorna, både stad-land och fattiga-rika, sättas i centrum för politiken. Nu krävs en omfattande rättvisereform, där man vänder på alla stenar för att täppa till klyftorna: från lönerna i vården till a-kassa och rättvisare skatter, kamp mot fiffel och skattefusk och så vidare.
Det krävs sociala investeringar som en rejäl satsning på skolor i eftersatta områden – och inga pinsamma missar som indragna landsbygdsbussar. I Norrköping har vi lyckats vända trenden i Klockaretorpet och starta bostadsbyggande i ytterområdena. Nu måste man gå vidare.
Det krävs helt nya krafttag mot kompetensbristen. Vi saknar folk och kompetens inom både välfärd, skola, polis och industri, särskilt i utsatta områden. Nu behövs en massiv satsning på allt från grundskola till vuxenutbildning, yrkeshögskola, omskolning, folkhögskolor, kompetensutveckling och universitet.
Fler måste vägra snuttifiering, fjant och mediefjäsk i politiken. Partierna måste framträda seriöst som folkrörelser och förtroendevalda till vardags, inte bara i valrörelsen. Politiker måste våga vägra den fördummande budgivningen om hårdare straff och fler poliser. Brottsligheten är ett stort problem, men poliser är inte det enda vapnet – skolan och livsmiljöerna i utsatta områden väger lika tungt.
En trovärdig väg framåt på dessa fundamentala områden är extra viktig i det hotfulla läge vi nu upplever med krig i vår närhet, energi- och klimatkris, inflation och lågkonjunktur.
Magdalena Andersson säger ofta ”vi ska slå hårt mot brottsligheten, men också mot brottslighetens orsaker”. Samma princip gäller SD. Det hjälper inte att bara kritisera ett missnöjesparti. Vi måste mest av allt bekämpa missnöjets orsaker.
Göran Färm
före detta EU-parlamentariker för Socialdemokraterna