Medan kränkande behandling kan vara något som bara sker en gång, sker mobbning gång efter annan. Dag ut och dag in. Ibland veckor, månader eller till och med år.
Trots att fenomenet alltså inte existerar i skollagen får mobbning, kränkande behandling och diskriminering inte förekomma i förskolor, skolor eller andra verksamheter som lyder under lagen. ”Verksamheterna måste arbeta aktivt med att förebygga och åtgärda kränkningar”. En stilla tanke; om man inte arbetar aktivt – hur arbetar man då? Passivt? Det låter inte särskilt strävsamt.
Skoldebatten har på sistone handlat mycket om ”lågaffektivt bemötande”. Ursprungligen en metod i arbetet med personer med autism och intellektuella funktionsnedsättningar, för att skapa en lugn miljö och undvika konfrontativa situationer och upptrappning av konflikter. Men i dagsaktuell debatt har det handlat mer om hur metoden används i skolan för att bemöta elever med utmanande och problemskapande beteenden. Och, å andra sidan, hur den hindrar lärare från att ingripa i sådana där konfrontativa situationer som händer dagligdags på skolor runt om i landet.
Jag är ingen expert på lågaffektivt bemötande eller några andra typer av metoder för att möta trotsiga eller hotfulla barn och ungdomar. Men från det jag har läst om den, tycks den mig vara ganska långt ifrån det vi ofta kallar nolltolerans. Vad betyder ens det? Hur ofta är det just noll tolerans? Snarare kanske lite tolerans, eller på sina håll ganska mycket tolerans. Inte minst med mobbarna.
Har man inte blivit utsatt för mobbning är det svårt att föreställa sig hur det är. Ändå finns gott om människor som kan beskriva precis hur det känns. Jag slogs av det när jag såg ikapp ”Stjärnorna på slottet”, SVT-programmet där fem kända svenskar sammanstrålar och skildrar sina liv under varsin dag. I senaste säsongen återger fyra av de fem hur de blivit mobbade som barn. Av vitt skilda orsaker. Någon betedde sig annorlunda, någon såg annorlunda ut, någon var för snygg, någon för tuff. Mobbningens vägar äro outgrundliga och kan inte trängas ner i några diskrimineringsgrunder. Allt från utseende, intressen, kompisar eller brist på desamma, för dåliga betyg, för bra betyg, fel adress eller precis vad som helst kan trigga de groteska, monotona trakasserierna.
Vad kan vi dra för slutsats av att fyra av fem ”stjärnor” utsattes för mobbning i skolan? Att det kan gå jäkligt bra ändå? Ja, det är ju en uppmuntrande tanke, men knappast trösterik. Lärdomen är snarare att de där minnena från barn- och ungdomens plågoandar lever kvar och påverkar människor livet ut. Man glömmer aldrig. Är det för att man så sällan får upprättelse?
Därför duger inget annat än nolltolerans mot mobbning – från första kommentaren, slaget, blicken. Det är inte lätt för lärare och andra vuxna att se och höra. Man måste lyssna och titta noga. För mobbningens lömska uttryck kan vara tämligen osynliga för den som inte är utsatt. Den som är utsatt bidrar dessutom ofta till att gömma det, för inte minst i tonåren är det ytterst pinsamt att vara mobboffer.
Möjligen skulle åtgärder underlättas av att skollagen åtminstone bekräftar begreppet. Men till syvende och sist handlar det om ledarskap att göra det glasklart från början: mot mobbning har vi inget lågaffektivt beteende.
Maria Björk Hummelgren är näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT