Det är rekordmånga. Än fler var det dock som blev utan.
Reaktionerna är alldeles säkert blandade. Många bekanta på mina sociala medier jublar över sina stundande utbildningar. Andra njuter av sin semester från arbetet utan att ägna högskolejippot någon större tanke. Samtidigt finns de som nu tar sitt pick och pack och flyttar till en ny stad med en klump i magen, för att beslutet mer kommer från omgivningens press än från hjärtat. Och så de som valt bort eller sagt nej, till sin omgivnings förtret.
Själv pluggade jag järnet i gymnasiet. Gick ut med höga betyg och vilsen själ. ”Melinda tar ett sabbatsår” hette det när jag valde bort universitetet. Till slut började jag ändå, och hoppade av lika snabbt. Kurslitteraturen var så tråkig att jag inte stod ut. Trots det kändes avhoppet som livets största nederlag.
Idag har jag kommit till ro, men får ofta den nyfikna frågan: ”Men vad ska du göra sen då?”, när jag berättar om mitt jobb. Inget illa menat förstås, men undertonen är: Ditt jobb är inte bra nog.
De här veckorna varje år kommer jag ständigt att fundera på hetsen i samhället kring högre utbildning. Som tycks öka, att döma av den stadigt minskande andelen sökande till gymnasieskolans yrkesprogram.
Fenomenet är på samma gång logiskt som ologiskt, men mer än något sorgligt. Låt mig utveckla med ett exempel.
En förälder har en tonårsdotter. Dottern är skoltrött och vill läsa något praktiskt på gymnasiet, kanske byggprogrammet. Men föräldern övertalar henne att välja något teoretiskt. Yrkesprogrammen ger ju inte högskolebehörighet— det stänger så många dörrar, och idag måste man ju ändå oftast ha en universitetsexamen för att kunna få ett bra jobb.
När studierna väl är i gång framhåller föräldern ofta hur viktigt det är med ett högt betyg, och uppmanar dottern att alltid kämpa lite till. Det gör även hennes lärare och klasskamrater. Hon är stressad, men tar till slut studenten med bra betyg, och går genast vidare till universitetet, där hon läser till ekonom. Föräldern är stolt.
Och visst är det rimligt att vilja ge sin unge alla valmöjligheter. Att Jan Björklund 2011 drev igenom avskaffandet av yrkesprogrammens högskolebehörighet är bara att beklaga. Dessutom har arbetsmiljön för många yrken utan krav på högre utbildning blivit sämre i takt med klassklyftornas framfart de senaste 40 åren. MEN, föreställningen om att universitetsexamen ger en säkrare jobbgaranti än en yrkesutbildning är befängd. Många yrkesutbildningar (så som bygg) har en mycket större efterfrågan på arbetsmarknaden idag än många högskoleutbildningar (så som ekonomi).
På den här vägen blir i vart fall den konstiga högskolehetsen ett självspelande piano. De duktiga flickornas strävan bidrar med sitt till statistiken för den ökande psykiska ohälsan hos unga, mot föreställningen att en universitetsexamen är enda vägen till ett bra jobb. Och vad händer med de ”dåliga” jobben? Tja, de blir knappast bättre av att vi, som inte alls har dåliga, utan oumbärliga jobb för samhället, bespottas och osynliggörs.
Yrkesprogrammen behöver få sin högskolebehörighet tillbaka, men det räcker inte. Det måste till en attitydförändring. Och du som är ung och kanske lite vilsen: Kom ihåg att möjligheterna är många och livet långt. Det finns Komvux, folkhögskola, yrkeshögskola och en massa roliga jobb med goda framtidsutsikter som inte kräver universitetsexamen. Följ ditt hjärta, och drunkna inte i trist kurslitteratur!
Melinda Kandel
är skrivande städerska, vänsterpartist och krönikör i NT.