Tillfället var inte helt idealiskt för en diskussion om invandring och otrygghet och annat som oroade honom. Jag inser att om man är kommunalråd, vilket jag var vid tillfället, är man det även under en musikfestival, men flera i korvkön var uppenbart besvärade. Och det fanns inget utrymme för samtal eftersom han skrek på både ut- och inandning.
Jag är inte den förste att notera att det är många som skriker nu för tiden. Som skriker i bokstavlig mening, eller som rasar och slår fast och driver sina teser helt utan några som helst nyanser eller resonemang för och emot. Debattklimatet är förändrats, och många menar att det beror på sociala medier. För att få uppmärksamhet gäller det att spetsa till budskapet ordentligt. Ingen orkar med långa utläggningar med å-ena-sidan och å-andra-sidan. Om du ska få många likes gäller det att använda stora bokstäver, att ta i ordentligt.
Det ligger säkert något i det. Jag tillhör inte de som är särskilt känsliga. Jag har förståelse för att många känner en frustration. När du upplever att utvecklingen går åt fel håll och dessutom att makten finns någonstans långt bort, då är det inte särskilt konstigt att du tar ifrån tårna när du äntligen får se en makthavare, om än i en korvkö under en musikfestival.
Det som förbryllar är att det sannerligen inte bara är maktlösa som skriker ut sin frustration. När jag slutade som kommunalråd blev jag uppringd av en av kommunens mer framgångsrika företagare. Han ville be om ursäkt, förklara att det inte var personligt menat och att han tog i lite för mycket när han rasade mot kommunen. Jag uppskattade verkligen samtalet.
Eller för att ta ett färskare exempel; som bekant pågår det en debatt om vindkraftsetableringar i Norrköping och Finspång. Fullt begripligt är många direkt berörda oroliga. I en insändare i Folkbladet konstaterade nyligen en av de engagerade motståndarna att det krävs en heltidspolitiker för att tro på något så misslyckat som det planerade projektet. Enligt skribenten har ansvariga en ”önskan att naturen ska skövlas och många kommunmedlemmars livsvillkor fördärvas” i syfte att förverkliga att meningslöst vindkraftsprojekt.
Återigen, jag har stor förståelse för kritiken i sakfrågan. Här finns en genuin mål- och intressekonflikt. Men jag har svårt tro att skribenten, Per-Olov Strandberg, tidigare personaldirektör i kommunen, på fullt allvar menar att heltidspolitiker vill förstöra naturen och jäklas med kommuninvånare i syfte att bygga något som alla borde begripa är helt meningslöst.
Den enda rimliga förklaringen till tonläget är föreställningen att det gäller att ta i för att någon ska lyssna.
Jag tror att det är tvärtom. Förresten, jag är helt säker på att det är tvärtom. När någon skriker är det just skrikandet man minns. Påhopp, fördömanden och förenklingar sätter inga djupare spår. Det är när någon resonerar och bemöter mina bästa argument, som budskapet fastnar.
Killen jag träffade på Bråvallafestivalen var inte otrevlig. När han hade vräkt ur sig all frustration och allt enstavigt om bristerna i samhället, då tackade han för samtalet. Han avslutade med något vänligt om att jag inte skulle ta det personligt.
Det grämer mig att jag inte lämnade mitt telefonnummer och föreslog att vi skulle prata vid ett annat tillfälle. Prata på riktigt, alltså. Jag missade nämligen budskapet och det var verkligen synd med tanke på att han säkert hade något viktigt att säga. Det är svårt att höra när någon skriker.
Lars Stjernkvist
tidigare kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, numerande frilansande skribent