Det här var för ett tiotal år sedan och jag hade varit på ett möte om samarbete mellan länets två stora kommuner. Det hade handlat om kulturen och jag hade hävdat att det är dags att Linköping och landstinget, som det då hette, tar ett större ansvar för våra stora institutioner, teatern och symfoniorkestern.
Det var svaret jag fick som gjorde mig irriterad. Jo, visst förstod man mitt och Norrköpings resonemang, men orkestern hade trots allt sitt säte i Norrköping. Jo, det är sant, svarade jag, precis lika sant som att Universitetssjukhuset och en massa annat länsgemensamt ligger i Linköping.
Det var inget bra möte, men efter ytterligare många och långa möten blev det en uppgörelse. Det bildades ett gemensamt scenkonstbolag för teatern och orkestern och Linköping och landstinget gick med på att skjuta till mer pengar. På den här tiden var jag kommunstyrelsens ordförande i Norrköping och min kollega i Linköping hette Paul Lindvall (M).
Det slutade alltså ganska lyckligt. Pengarna var förstås viktiga. Jag var inte helt nöjd, men det togs i alla fall ett viktigt steg mot en mer rättvis fördelning av ansvaret för kulturen i länet. Det bildades en gemensam organisation, ett scenkonstbolag, och det var utmärkt. Dessutom vågar jag påstå att irritationen så småningom förvandlades till vänskap. Jag lärde mig uppskatta Paul Lindvall.
Viktigast av allt var emellertid något annat, nämligen att vi alla, Norrköping, Linköping och landstinget, kom överens om vad vi vill med teatern och symfoniorkestern. Vi enades om att vi ska ha en länsteater med resurser som gör det möjligt att sticka ut, pröva nytt och som därmed kan bidra till att förnya och utveckla teatern i hela landet. Vi slog även fast att vi i länet ska ha en symfoniorkester som håller en hög klass, även med internationella mått mätt.
Vi i Norrköping kan inte vara bäst på allt. Men vi är en så stor stad att vi kan vara bra på något, och med den här uppgörelsen fick vi draghjälp för att vara en riktigt bra kulturstad, inte minst musikstad.
Därmed är jag – äntligen – framme vid min poäng. Vi politiker fastnar ofta i diskussioner om organisation och ägarformer och pengar. Det är viktiga frågor, utan tvekan. Viktigast av allt är emellertid vad vi vill, vad som är målet med det vi ägnar oss åt.
Låt mig ta ett annat exempel, skolan. Det är inte oviktigt hur vi ser på skolornas storlek, om det ska finnas fristående skolor eller inte, men först och främst måste vi bestämma oss för vad vi tycker om kvalitén. Och hur viktig skolans kvalité är i förhållande till andra verksamheter i kommunen. Utan en uppfattning om kvalité och prioritet blir diskussionerna om allt annat hängande i luften.
Åter till kulturen. Det viktigaste med beslutet om att bilda ett scenkonstbolag var alltså att vi blev ense om vad vi vill med verksamheterna. Vi enades om ambitionsnivån, och det gjorde det lättare för Linköping och landstinget att skjuta till mer pengar.
Som du kanske har noterat finns det i Norrköping planer på att sälja Louis De Geer, konserthuset och symfoniorkesterns hemmaplan. Kommunledningen har även sagt att orkestern kostar för mycket, och att Linköping och regionen borde betala ännu mer.
Det här är viktiga frågor, men ändå inte de viktigaste. Om det inte spelar så stor roll om vi har en högklassig symfoniorkester eller en mindre, en så kallad sinfonietta, då spelar det inte heller stor roll om anslagen skärs ner. Och då spelar det inte heller så stor roll vem som äger konserthuset.
Om vi däremot vill försöka försvara en högklassig verksamhet, då gäller det sannerligen att tänka efter noga innan man svarar på de andra frågorna.
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent