Jag borde väl känna mig smickrad och smaska belåtet, skriver Lars Stjernkvist med anledning av Sophia Jarls artikel i Expressen där hon skrev om den bortskämda kultureliten.
Väl framme i talarstolen tittade hon ut över församlingen, och sedan lutade hon sig framåt och spände blicken i mig.
Christina Brusén (M) inledde sitt anförande med ett uppfodrande ”Lars Stjernkvist” och sedan följde en flammande appell om kulturens betydelse i samhället och om kommunens och mitt ansvar för symfoniorkestern i Norrköping. Jag tror alla som någon gång har träffat Christina Brusén förstår varför det blev knäpp tyst och varför alla rätade på sina ryggar. Jag gjorde det definitivt.
Det här hände för en del år sedan när jag var färsk i rollen som kommunstyrelsens ordförande. Minnet dök upp när jag läste Sophia Jarls (M) numera världsberömda artikel i Expressen. Apropå kritiken mot kommunledningens funderingar på att sälja konserthuset och dra ner på stödet till symfoniorkestern skriver hon om den ”bortskämda kultureliten” och om att det är skillnad på blått och rött. I artikeln hävdar hon att kritiken bottnar i socialdemokraternas besvikelse över valförlusten.
Det där sista tycker jag är intressant. Jag borde väl känna mig smickrad och smaska belåtet. Om alla upprörda är bittra socialdemokrater, då finns det bevisligen väldigt många socialdemokrater numera. Det är bara ett problem. Det är inte sant.
Symfoniorkestern i Norrköping.
Det är sannerligen inte bara socialdemokrater som känner oro för orkesterns och kulturens framtid. Och det är inte bara vänstervridna som ser kulturen som en del av den offentligt finansierade välfärden.
Det var inte heller enbart socialdemokrater som drev på för att det gamla pappersbruket skulle byggas om till konsertlokal och det var inte bara mina partivänner som låg bakom utökningen av orkestern i mitten av 1990-talet. För det var då, mitt under 1990-talskrisen som kommunen bestämde sig för att Norrköping och regionen skulle få en fullvärdig orkester.
Margareta Borggren, socialdemokrat.
Utan tvekan, Sten Engstrand (S), Margareta Borggren (S) och Kaj Krantz (S) var viktiga, men Christina Brusén var med redan på den tiden och hon och andra moderater hejade på. Ja, om vi gräver ännu djupare i historien upptäcker vi att det var en högerregering som i början av 1900-talet låg bakom det statsbidrag som möjliggjorde orkesterns tillkomst.
Jag vet, det var länge sedan och det tillhör kanske det politiskt preskriberade. Men jag kan, i förtroende, avslöja något som ligger närmare i tid. Det socialdemokratiska stödet för kulturinstitutionerna har inte alltid varit enhälligt. Under mina år i kommunpolitiken höjdes vid flera tillfällen S-röster som ville frysa eller dra ner på stödet till orkestern och teatern. De lät ungefär som Sophia Jarl (M), om vi skalar bort hennes nedlåtande kommentarer om kulturarbetare.
Jörgen Rundgren, moderat.
Varför dra upp detta nu? Varför slickar jag inte bara i mig smickret? Rätt ska vara rätt, och då går det inte att förtränga vad Christina Brusén och Jörgen Rundgren och andra moderater har betytt för kulturen i Norrköping. Dessutom säger den här frågan något generellt om politik, inte minst kommunpolitik.
I väldigt många frågor går skiljelinjen rakt igenom partierna. Det är ibland tuffa debatter mellan olika partier i kommunfullmäktige, men det är, vågar jag hävda, ännu tuffare debatter när de olika partigrupperna träffas. Det är inte svart eller vitt, eller ett blått lag som alltid kämpar mot ett rött lag. Det är den här mångfalden och nyanserna som gör politiken riktigt spännande.
Jag drar också upp det av ett annat skäl, nämligen att om man vevar vilt mot vänstern, då kan det hända att man träffar Christina Brusén (M), och det ska man sannerligen akta sig för.
Lars Stjernkvist
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent