I början av 1990-talet svalde många den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas tes att det kommunistiska Sovjets fall innebar historiens slut. Framöver skulle det bara finnas liberala demokratier. Idag vågar få hävda den tesen.
När vi fick borgerlig regering 1991-94 menade somliga att nu var socialdemokratin död som ledande politisk kraft. Sedan 1994 har vi haft borgerlig regering i åtta år, men S-ledd regering i tjugo.
Nu i höst har det varit populärt att hävda att den moderatledda regeringens maktövertagande med SD-stöd innebär ett ”paradigmskifte”, paradigm i betydelsen världsbild eller tankemönster. Orsaken skulle vara att frågor som Nato, kärnkraft, brottslighet och invandring har dominerat debatten.
”Svenska folket har insett att vänstern hade fel” proklamerar Expressens ledarskribent Anna Dahlberg övermodigt med stöd av några få opinionsmätningar om Nato, kärnkraft och stödet till Ukraina. Särskilt övermodig är väl den tesen med tanke på att socialdemokratin gick rejält framåt medan moderaterna backade i höstens val.
Hur bräcklig Dahlbergs tes är bevisas också av att den bisarra idén att vänstern skulle ha varit emot stödet till Ukraina endast bygger på en kulturartikel i Aftonbladet och en TV-krönika i DN. Socialdemokratins stöd för Ukraina har varit helhjärtat och totalt från dag ett. Redan där sprack tesen att vänstern hade fel.
På de andra områdena är bilden lite mera komplex. I Nato-frågan, där socialdemokratin helt klart har bytt position, menar jag att det beror mera på omvärldsförändringen än ändrade värderingar.
Socialdemokratin har historiskt, i varje fall sedan andra världskriget, varit för ett starkt försvar. Försvarsutgifterna har varit som högst med S-regering, men har trendmässigt bantats sedan 50-talet under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Sedan 2015 har försvarssatsningarna ökat igen med S-regering. Värnplikten avskaffades under borgerlig regering och återinfördes under socialdemokratisk.
Att sedan ett mera aggressivt Ryssland förändrade synen på Nato gäller inte bara socialdemokratin utan också historiska Nato-motståndare som Centern och Sverigedemokraterna.
Vad gäller kärnkraften återstår svaret. Här har opinionen svängt häftigt upp och ner beroende på energipriser, oljekriser, Tjernobyl- och Fukushimaolyckor och så vidare. Om man med vänstern menar något mera än Vänsterpartiet och Miljöpartiet har inställningen till kärnkraft hos socialdemokratin och fackföreningsrörelsen varit rätt nyanserad. Inte ideologiskt emot, men seriöst medveten om både möjligheter och problem. Frågan är vad som händer med opinionen när det blir uppenbart för fler att regeringspartierna och SD rätt häftigt har överdrivit möjligheterna att inom rimlig tid och till rimliga kostnader få fram ny kärnkraft.
Likadant är det med migrationen. Även här har opinionen svängt i takt med omvärldstrycket. Två gånger i modern tid har flyktingpolitiken stramats åt kraftigt, 1989 med det så kallade Luciabeslutet och 2014-15 med flyktingströmmarna från krigets Syrien – båda gångerna med S-regering. Arbetarrörelsen har också krävt stramare arbetskraftsinvandring, till skillnad från borgerligheten.
Så det där med paradigmskifte är nog mera högerns önsketänkande än en verklig förändring, särskilt som socialdemokratiska paradfrågor som ökad jämlikhet, en stark skattefinansierad vård och omsorg och en jämlik offentlig skola fortfarande står sig ramstarkt i opinionen.
Göran Färm
är före detta Europaparlamentariker för Socialdemokraterna