Men nu kan folkfesten för öppenhet och mångfald vara hotad, framgår av en insändare i Folkbladet (9/12).
Bakgrunden är ett bråk med Moderaterna, som drog i gång kort efter förra årets pridevecka. Moderaterna fick inte gå med i paraden – av politiska orsaker, hävdade de själva. På sociala medier spreds osanna uppgifter om att hela styrelsen bestod av vänsterpartister. I själva verket var förklaringen denna: Moderaterna hade inte anmält sin sektion i tid. Det hindrade dock inte kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl från att välja sin egen sanning och ge sig in i debatten på facebook.
”Men då kanske inte Pride Norrköping ska tilldelas föreningsbidrag – eftersom de uppenbarligen inte lever upp till demokratireglerna och allas lika rättigheter att delta?”, skrev hon i en kommentar.
När det nyligen blev dags att söka nytt föreningsbidrag, fick East Pride för första gången någonsin extra kontrollfrågor om vilka partier som skulle få gå med i paraden. Källor med insyn bekräftar för mig att reglerna för föreningsbidrag nu håller på att ses över – och snävas av.
Det är något djupt oroande som håller på att hända, i Norrköping och i Sverige. Plötsligt har förutsättningarna för det fria föreningslivet, själva det fria tänkandet, blivit så mycket sämre. Idéer, tankar och handlingar som utmanar vårt sätt att se på samhället, eller på människan som något mer än en passiv konsument, tystas. East Pride är inte de enda, eller ens hårdast drabbade. Hela den svenska fredsrörelsen har råkat ut för det East Pride ännu bara fruktar, och blivit av med stora delar av sitt statsbidrag.
Från regeringen kommer bara mummel till svar, men det är inte svårt att räkna ut vad som kan tänkas ligga bakom. Fredsrörelsen har i flera års tid varit en av de mest bespottade politiska rörelserna. Tanken om fred ligger långt utanför det accepterade i en politisk tid som bara vill tala om krig.
Det nya, reformerade mediestödet blir ytterligare ett sätt att med ekonomiska medel tysta kritiska röster. Kategorin ”rikstäckande fådagarstidningar” blir nämligen av med en stor del av sitt stöd, vilket specifikt drabbar vänsterns tidningar.
Stefan Jonsson, professorn på LiU som skrev den DN-krönika (23/8) som drog i gång Norrköpings stora kulturbråk, tycks ha förutspått redan där i somras vad som komma skulle. Då handlade det i första hand om utförsäljningen och tvångskommersialiseringen av ett konserthus. Nu hotas mer vitala delar av demokratin.
Men förklaringen går att härleda till samma källa som Stefan Jonsson då pekade ut: moderat marknadsliberalism parad med Sverigedemokraternas fascistoida kultursyn. Två politiska krafter som ingår både i regeringen som styr Sverige, och i Borgerlig samverkan som styr Norrköping. Där finns de som är emot hbtq-rättigheter, och de som antagligen inte har något emot hbtq-rättigheter, men som är för ett samhälle där bara det kommersiellt gångbara kan få utrymme att existera.
Där finns de som har, och de som nog egentligen inte har något emot fri åsiktsbildning, men som kommer ta varje chans som ges att minska statens, eller kommunens utgifter.
Det hotar möjligheten till politisk opposition, men inte bara. I nästa led är det hela det fria föreningslivet som drabbas. Här om året var ungdomsorganisationen KFUM på väg att mista nästan hela sitt bidrag för att ordna sommarlovsaktiviteter, som en del i Sophia Jarls ”stålbad”. Det fina med just den historien är att bidraget ändå betalades ut till slut – tack vare politiskt tryck.
Förändring är faktiskt möjlig, när vi vägrar vara de passiva konsumentvarelser högern vill göra oss till. När vi organiserar oss i föreningar och tar tillbaka vår rätt att tänka själva, tänka fritt, och bygga framtiden, så som vi vill ha den.
Det är kärnan i det fria förenings-Sverige. Ett Sverige värt att försvara.
Melinda Kandel
Melinda Kandel har arbetat som städare med fackligt engagemang. Hon är också vänsterpartist och krönikör i NT