”Vem ska mysa här?”
Det är frågan alla samhällsplanerare bör ställa sig, menar Mark Isitt, journalist och arkitekturkritiker, i sitt sommarprat. Om svaret på frågan är ”Ingen”, måste man tillbaka till ritbordet och fundera ett varv till. (Hans ”Sommar” rekommenderas för övrigt alla som är intresserade inte bara av arkitektur, utan hur man de facto bygger en stad – eller bara vill bli underhållen).
Det händer mycket i Norrköping, precis som i de andra städerna på tillväxtstråket längs Ostlänkens dragning. Nya stationer planeras också i Linköping, Vagnhärad, Nyköping och så ytterligare en vid Stockholm Skavsta flygplats. Just där har ägaren Arlandastad Group siktet på ett nytt centrum för hållbara företag, möten, handel och utbildning. I dagar av ekonomisk, säkerhetspolitisk och allmän oro, förefaller framtidstron på Skavsta lika sällsynt som uppfriskande.
En annan plats där mycket pågår är Malmö. Vid två tillfällen den senaste månaden har jag besökt Sveriges tredje stad, vilken jag tidigare bara flyktigt passerat och ärligt talat haft en del förutfattade meningar om. Men jag lämnade den förälskad. Västra hamnen, till exempel, håller på att blomma ut till en modern stadsdel där kontor blandas med bostäder, restauranger, båtar och bad. I horisonten tornar en av Malmös främsta tillgångar: Öresundsbron.
Det går knappast att överskatta vad länken till Danmark betytt för utvecklingen i södra Sverige gällande tillväxt och arbetsmarknad. Det visar på att infrastruktursatsningar handlar om så mycket mer än transport. Det som nu och kommande decennium sker i Norrköping är således mer än räls och stadsutveckling – det är samhällsbygge.
Beställ och bygg nu, sade Catharina Elmsäter-Svärd, infrastrukturminister 2010-2014, vid Tranåsmässan förra veckan. Visserligen är hon numera vd för Byggföretagen och talar därmed i egen sak, men den förra ministern kan spelreglerna och har en viktig poäng. Byggbranschen är hårt ansatt av det ekonomiska läget. Bostadsbyggandet har i det närmaste dött och bara i Norrköping har flera konkurser varit ett faktum. De oroliga tiderna gör dessutom att beställare tvekar, men förseningar innebär ofta fördyringar.
Planerade satsningar på infrastruktur och bostäder bör istället om möjligt snabbas på, dels för att spara pengar, dels ge kraft åt en tyngd sektor och dels för att behålla dess kompetens. Åtskilliga rapporter finns redan som varnar för kompetensbrist i flera yrkeskategorier som behövs för att säkerställa byggnationen av Ostlänken och andra stora projekt. Brist på yrkeskunniga och pensionsavgångar vet vi redan om, lägg därtill uppsägningar och oro som dränerar byggsektorn än mer och förseningarna (fördyrningarna) blir ett faktum.
Tillbaka till Norrköping. Här är det bökigt just nu. Vägar är uppgrävda och broar avstängda, spårvagnen går inte som den ska och när man sitter där i bilkön undrar man om man bara ska hålla sig borta från centrum. Ändå är det bara en viskning om vad som komma skall.
Arbetet pågår redan i Inre hamnen – den nya stadsdelen som växer fram när den ”gamla” hamnen flyttar ut till Händelöområdet. Ansiktslyftet är helt sammankopplat med den där nya tågrälsen som snart ska byggas. Det är då kaoset börjar på riktigt, Norrköpingsbor.
Men - hjälp erbjuds från akademiskt håll: projektet ”Störningsfri stad” pågår vid Campus Norrköping och syftar till att minska såväl störningsmoment som klimatpåverkan vid stora byggprojekt. Man måste kunna leva gott i sin stad även under pågående byggnationer. Likväl kommer det stundom bli plågsamt, långdraget och helt säkert upprörande. Här har vi alla som bor och verkar i staden en viktig uppgift i vår kommunikation och vilja till förståelse för vad som sker och varför.
Ur kaoset kommer visionen om en bättre stad, samhälle och liv förverkligas. När det är som jävligast gäller det att hålla fast vid den och minnas: Det är här sedan vi ska mysa.
Maria Björk Hummelgren
Näringspolitisk chef vid Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT