Statsminister Ulf Kristersson (M) höll ett tal till nationen efter massmordet i Örebro.
Jag älskar provokatörer. Det behövs sådana som vågar utmana etablerade föreställningar. Som är som salt i samhällsdebatten och som får många av oss att både reflektera och rodna en smula. För egen del uppskattar jag att bli upprörd när jag läser krönikören Linda Skugge eller lyssnar till debattören Henrik Jönsson och jag sätter gärna skrattet i halsen när ståuppkomiker driver med makten.
Jag tycker emellertid inte att det blir särskilt bra när provokatören är president i världens mäktigaste land.
Jag har skrivit det förut och gör det igen; det är helt ok att slå nerifrån och upp. Ja, det är helt nödvändigt att utmana och provocera makten. Det är däremot allt annat än sunt när den starke och mäktige slår neråt.
Det har redan skrivits spaltmil om mötet mellan Donald Trump. JD Vance och Volodymyr Zelenskyj. Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S) och andra ledare har redan sagt vad som behöver sägas om USA:s politik och de amerikanska ledarnas uppträdande. Det är djupt oroande att världens mäktigaste lyssnar mer på Putin och Ryssland än på västvärldens ledare och Ukrainas frihetskämpar. Och det är oroande att ledarna för världens största stormakt använder en retorik som inte är ett dugg rolig, men som trots det passar bättre på en standup-scen än i Ovala rummet.
Missförstå mig inte, jag vill också ha färgglada politiker som vågar driva sina åsikter i både med- och motvind. Den politiska debatten ska vara både hård och frisk. Men för mig tillhör det en sund demokratis dynamik att den som vinner flertalets förtroende också har som ambition att representera sina motståndare. Det handlar inte om att bli omtyckt av alla, men målet borde vara att bli respekterad av de flesta.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och USA:s president Donald Trump i Ovala rummet i Washington.
Det blir uppenbarligen alltmer komplicerat. När Ulf Kristersson håller ett tal till nationen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro är det många som reagerar negativt. Inte på grund av det han säger – det kan rimligen ingen ha några allvarliga invändningar emot – utan därför att han företräder en regering vars politik man inte gillar.
Jag uppskattade talet, trots att jag inte gillar allt som hans regering gör. Det är bra att vi har en statsminister som i ett svårt läge gör sitt yttersta för att säga det som nästan alla tycker. Eller för att använda ord som av många ses som skällsord – att han uttrycker sig på ett politiskt korrekt sätt.
Jag är rätt säker på att Donald Trump för alla mineraler i världen inte vill ses som politiskt korrekt. Det finns politiker på ytterkanterna i vårt eget land som föraktar allt vad korrekthet heter.
Jag gillar ordet och för mig är det ett illavarslande tecken när makthavare fnyser åt den som försöker att forma ord och därmed lösningar som kan vinna mångas respekt.
Det är inte helt enkelt att debattera med provokatörer. När någon fräser föraktfullt och vevar vilt, då går det inte att begära ordet och föra ett resonemang om demokratins dilemman och vikten av att lyssna på andra. Det är en ännu dummare ide att svara med samma mynt, att skrika ”fascist” och liknande.
Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men det enda sättet att bemöta provokatören är nog att försöka föra en praktisk politik som steg för steg minskar provokatörens popularitet. Det finns liksom inga genvägar.
Men det är klart, det är viktigt att ge svar på tal och att försöka vara lika lugn och saklig som Zelenskyj försökte vara i Ovala rummet. Därför har jag bestämt mig för att nästa gång någon fräser föraktfullt om min politiska korrekthet, då ska jag svara att det minsann är bland det vackraste någon sagt om mig.
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent.