Arne kom till boendet inte långt efter att klubban fallit i kommunfullmäktige. 42 miljoner kronor, motsvarande runt 90 undersköterskor, skar man ner på demensomsorgen till allmänhetens förtret.
Stadens undersköterskor organiserade sig och demonstrerade. Flera gånger stoppades förslaget i Vård- och omsorgsnämnden innan Miljöpartiet bytte fot och röstade för. En protestlista överräcktes högtidligt till Lars Stjernkvist och Olle Vikmång utanför Rosen, inför smattrande kamerablixtar. 1390 människor hade skrivit på.
Vreden var inte obefogad. Ute på verksamheterna hade riskbedömningar gjorts av det nya ekonomiska läget. Där stod om risker som ökad oro och aggressivitet. Liggsår. Felmedicinering. Amputation, när sjukdomar inte upptäcks i tid. Toalettbesök som inte kan prioriteras, med ökad användning av inkontinensskydd som följd. Smärtlindring som måste prioriteras ner. Sämre vård vid livets slut. Och att dö i ensamhet.
Dokumenten skickades ut till politikerna men inte heller det kunde stoppa beslutet. Demensvården var övertalig, menade kvartetten och stoppade fingrarna i öronen. 42 miljoner behövde sparas, punkt. Men till vad? Kommunens ekonomi var och är strålande god. Överskottsmålen i ramverket är höga, och de sparade tillgångarna uppgår till hundratals miljoner. Överskottet för 2021 landade på en hel miljard.
Därför måste nedskärningen snarare ses som en prioritering. Eller, bortprioritering. Det skulle knappast vara första gången de äldre i samhället drabbas av ett sådant öde. Och inte blev det den sista, för alldeles runt hörnet väntade pandemin. Det sparsamma idealet odlades när Magdalena Andersson utnämnde sig själv till ”EU:s snålaste finansminister”, som ”sparat i ladorna” under de goda åren. Nu skulle allt sparande ge utdelning.
Stödpaketen gav en klen tröst till en redan utarmad välfärd. Smittan spred sig som löpeld på äldreboendena, och i Norrköping nådde det mesta av stödpengarna inte ens fram. Medel som skulle gått till äldreomsorgen lades på hög.
Det sägs att Sverige sticker ut i världen för sin fientlighet mot de äldre. Det ligger nog mycket i det. Vi reser oss inte på bussen när de gamla stiger på, och vi låter äldre släktingar sitta hemma ensamma, utan att komma och hälsa på. Sociologen Bauman beskriver i Konsumtionsliv (2007) hur den moderna människan i första hand identifierar sig som konsument, och hur allt i livet så följer konsumtionens logik. Även våra relationer. Sedan boken skrevs har konsumtionshetsen knappast stannat av. När vårt dåliga samvete pockar på kan vi idag till och med outsourca det sociala ansvaret till företag som Gubbe. Betala för umgänge är konceptet, komplett med RUT-avdrag och nöjdhetsgaranti.
På den vägen har det väl blivit som det blivit även med välfärden. Hela vägen hit har vi låtit det ske.
För Arne gav det underbemanning, som följde honom likt en osynlig skugga ända till slutet. Han somnade in med familjen vid sin sida, efter två år med växande ångest i sitt bröst. Familjen fick bära den när personalen inte räckte till.
Kunde det ha varit annorlunda?
Att inte veta säkert är en sorg i sig. Men allmänhetens vrede som flammade upp när kvartettens cyniska plan för demensomsorgen blev känd, skänker en strimma hopp. Striden förlorades, men i tilläggsbudgeten gjordes ett tillskott till äldreomsorgen på dryga 14 miljoner. Om det räcker får allmänheten avgöra i höstens val.
Melinda Kandel
Skrivande städerska, vänsterpartist och krönikör i NT