Jag berättade om Swartzarnas betydelse och om John Philipson och jag missade aldrig ett tillfälle att berätta om Nils Sjöström.
Den sistnämnde var en av de ledande Socialdemokraterna när rösträtten genomfördes i början av 1920-talet och när hans parti fick en egen majoritet i stadsfullmäktige, som det hette på den tiden. Bara det gör honom förstås historisk, Men nästan lika anmärkningsvärt är det att han och han parti valde att låta högermannen Ivar Swartling sitta kvar som fullmäktiges ordförande. De sträckte ut en hand till dem som hade gjort allt för att förhindra att vanligt folk skulle få rösta.
En möjlig förklaring är att självförtroendet inte var lika stort som valsegern. En annan och troligare är den som Jan Nordström och Börje Hjort antyder i sin bok Norrköpings arbetarrörelses historia, att Nils Sjöström och de andra ville visa att motståndarna hade fel när de hävdade att de obildade arbetarna skulle slösa bort alla pengar och orsaka kaos.
Jag tror att det finns ytterligare en variant av den förklaringen. Socialdemokraterna övergav tidigt tankarna på revolution och revanschism. Målet var inte att krossa och kasta ut det gamla, utan att förändra och förnya. Det var privilegierna som skulle bort, inte kapitalisterna. Det var definitivt inte bara i Norrköping som den unga Socialdemokratin visade att kritikerna hade fel.
Det var och är en klok strategi. Det gäller att vara bättre än sin motståndare, och därför är det aldrig klokt att så att säga ge igen. Revanschism föder förhoppningar om ytterligare revanschism
Jämförelsen kan förefalla halsbrytande, men jag kom att tänka på Nils Sjöström när jag hörde Sverigedemokrater förklara varför de vill förbjuda partilotterier. De gjorde inte ens något försök att beskriva förslaget som principiellt. Det handlade om att skada Socialdemokraterna, om att ge igen.
Och ytterligare en om möjligt än mer halsbrytande jämförelse; i Norrköping har sex ledande chefer lämnat eller fått byta jobb inom kommunen efter det senaste valet. Det behöver i och för sig inte vara särskilt anmärkningsvärt. Men motiveringarna i ett par fall andas revanschism. Den nya politiken förutsätter nya personer, som om arbete under tidigare ledningar är diskvalificerande.
Jo, jag inser att jämförelserna haltar. I 1920-talets Norrköping fanns det nästan ingen kommunal förvaltning. Det var politikerna som stod för både beredning och beslut och som hade all kunskap om organisationen. Dessutom var det en ännu oroligare tid än i dag och det var i högsta grad osäkert om Sverige skulle välja den demokratiska eller revolutionära vägen. Socialdemokraterna ville visa att man stod på demokratins sida.
Men när det är sagt, revanschismen fanns då och den finns idag. Jo, Socialdemokrater är inte vaccinerade från den känslan. På 1920-talet fanns det definitivt många som menade att Nils Sjöström var allt för ödmjuk. I modern tid har jag hört Socialdemokrater ropa om att krossa kapitalet och kasta ut alla kapitalister, och jag tror faktiskt några menar det.
Jag är emellertid djupt tacksam för att Nils Sjöström inte drevs av hämndbegär. För om han hade gjort det, då är jag ganska säker på att hans parti inte skulle vara det största partiet hundra år efter hans bortgång.
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent