Jag brukar undvika att kritisera detta. Man löper alltid risk att det uppfattas som gammelmansgnäll, som när min föräldrageneration gnällde över fräck och skränig rockmusik, långhåriga pojkar, korta kjolar, bristande respekt för lärares auktoritet och annan moralupplösning.
Men samhällets mänskliga klimatförändring måste nog ändå tas på allvar.
Jag tänker på hur det politiska klimatet har svängt från solidaritet, demokrati och ansvar till nationalism, pengamakt och ”sköt-dig-själv”-mentalitet. Eller det bisarra i att den som kämpar för solidariska värden stämplas som ”godhetsknarkare” (DNs Erik Helmersson skrev ”Om Jesus kom tillbaka idag skulle han kallas godhetsknarkare”). Eller hur den samlande svenska parollen ”Gör din plikt, kräv din rätt” alltför ofta tappar det där med plikten.
Jag tänker också på hur amerikaniserad vardagskultur med sitt enorma genomslag har gått från spännande mångfald till pengastyrd enfald. Förstå mig rätt – jag är en socialdemokrat som gillar marknadsekonomi, men när den slår över i brutal kapitalism som korrumperar det mesta har det gått över styr. Där tänker jag till exempel på idrotten, som brukade handla om ädel kamp och fair play, förvisso ofta med en hel del dubbelmoral i attityden till proffsidrott och pengar. Men när en enda fotbollsspelare kan säljas för miljardbelopp, motsvarande flera tusen sjuksköterskelöner då har det blivit sjukt.
Jag tänker på vart vi är på väg när fake news skapar sådana sprickor i folks sunda förnuft att konspirationsteorier, fusk och lögner får fäste. Förr var en politiker som ljög helt körd, nu bryr sig allt färre. Idag fuskar skolor med betygsättningen för att tjäna pengar åt privata ägare, till den grad att högskolor inte längre litar på betygen vid intagning. Då har det gått snett.
Problemet handlar inte bara om själva orättvisorna, utan än mer om hur otaliga TV-dokusåpor där man inte bara ska tävla utan jävlas, den ena mer hjärndöd än den andra, påverkar vårt tänkande. Gärdsgårdsseriens ”influencers”, B-kändisar och gangsterrappare belönas med miljoninkomster, medan lönerna för poliser, lärare och vårdpersonal lockar allt färre till dessa yrken. En fjärdedel av svenskarna beskriver sina liv som meningslösa. Kanske jämför de med den fejkade glamouriseringen av kändisvärlden. ”Vi håller på att gå under i en syndaflod av dumheter”, skrev Aftonbladets Peter Kadhammar under rubriken ”Klåpare blir rika, visa män förblir fattiga”.
Allt fler lärare och föräldrar oroas över en ”cancel- och fuck youkultur” där ungdomar mobbar och stöter ut kompisar från sociala medier och vardagsumgänge och över att fusket i skolor och universitet grasserar.
När skolorna och integrationen misslyckas lämnar vi öppet mål för dem som vill utnyttja läget och istället erbjuda ungdomar plats i ett kriminellt eller extremistiskt nätverk.
Föräldrar borde kunna hålla emot samvetslösa provokatörer och ta ansvar för att deras barn inte kastar sten på blåljuspersonal. Men bristande ansvar handlar inte bara om närstående utan lika mycket om de välsituerade partyknarkare som göder gangstergängen.
Jag drömmer inte om ett nostalgiskt återtåg mot ett idylliskt 1950-tal, det är mest en myt. Men jag längtar efter politiker och opinionsbildare som slåss inte bara om plånboksfrågor, utan för mänskliga värden i linje med Jimmy Carters berömda tal 1979: ”Vår nations utmaningar är större än inflation och lågkonjunktur”.
Lyckligtvis finns det glimtar av hopp och växande motkrafter. Människors krav på gemensam och rättvis välfärd är inte längre bara en vänsterfråga, utan får brett stöd. Kritiken mot den bisarra marknadsskolan blir allt bredare, långt in i borgerliga led. I många utsatta områden kämpar motkrafterna: lärare, lokalpoliser, kommundelspolitiker, nattvandrare, socialarbetare, idrottsledare, kyrkor, folkhögskolor, systugor, musikstudios, kooperativa småföretag och andra frivilliga.
Dessa kämpande goda motkrafter behöver mycket mera stöd än idag om vi ska kunna bygga tillit till demokratin och till varandra igen.
Göran Färm
före detta Europaparlamentariker för Socialdemokraterna