Frågorna ställdes av en lettisk politiker på besök i Norrköpings rådhus någon gång i början av 1990-talet. Lettland hade åter blivit självständigt 1991, och nu var han och några kollegor här för att studera vårt politiska system och vår demokrati. Jag var en av föreläsarna, och mitt pass handlade om de förtroendevaldas villkor. Jag berättade om kommunens organisation, om kommunalrådens roll och om alla förtroendevalda som varvar vanliga jobb med politiska uppdrag.
De antecknade ivrigt, men efter en stund spreds det en viss förvirring i församlingen. Det där med fritidspolitiker lät märkligt i deras öron. Då hade de lättare att ta till sig kommunalrådens funktion, att uppdraget var arvoderat och att arvodet med svenska mått mätt var hyfsat högt. Men de tog för givet att höga politiker dessutom hade rätt till särskilda bostäder, bil med chaufför och en rad andra privilegier.
Jag försökte förklara att både allmänheten och media noga bevakade att ingen utnyttjade makten för egen vinning. De såg fortsatt skeptiska ut, och det var då en av dem undrade varför någon vill bli politiker i Sverige.
Jag cyklade (!) hem nedstämd den kvällen. Lettland hade äntligen blivit fritt från kommunismen och Sovjetunionen, blivit självständigt och hade fått chansen att bygga ett demokratiskt samhälle. Då, om inte förr, begrep jag att demokrati handlar om mer än rättigheter på ett papper. Det handlar om värderingar, om ett sätt att tänka och leva som förstås inte tilläts gro i en diktatur som Sovjetunionen. Det tar tid att forma en demokrati på riktigt.
Det här minnet dök upp när jag följde nyhetsrapporteringen från Ukraina. Det är svårt att se ett definitivt slut på lidandet. Och det är svårt att se ett slut på Putineran. För på en punkt verkar nästan alla bedömare vara ense; för att åstadkomma en varaktig fred krävs en demokratisk utveckling i Ryssland.
Dagens Ryssland föddes ungefär samtidigt som dagens Lettland, som en följd av kommunismens och Sovjetunionens upplösning. För Vladimir Putin var det en smärtsam upplevelse, och han har aldrig förlåtit sin företrädare Boris Jeltsin och andra för att de tillät sönderfallet och Putin har sedan dess strävat efter Stor-Rysslands återfödelse.
Som sagt, det är svårt att se något ljus i mörkret. Krigets offer får betala ett omänskligt pris för Putins maktbegär. Jag begriper naturligtvis varför Sverige och andra förstärker sina försvar. Rustar sig militärt. Men det finns inget militärt slut på lidandet. I alla fall inget lyckligt slut.
Det som trots allt ger ett visst hopp är att Putin har ytterst få vänner och många fiender. Och om omvärldens sanktioner blir uthålliga, och så långt möjligt drabbar den politiska och ekonomiska eliten, då lär inte regimen överleva. Visst, Kina är möjligtvis en vän, men i ekonomiskt hänseende är Ryssland helt beroende av Europa och övriga västvärlden. Alltså gäller det att hålla i och hålla ut, även i det här sammanhanget.
Olyckskorpen i mig säger att det är svårt att se något demokratiskt alternativ till Putin. Återigen, i ett samhälle som Rysslands kvävs alla försök att skapa demokratiska strukturer och organisationer. Därför finns det en uppenbar risk för att det efter Putin kommer en ny despot.
Å andra sidan, jag kände ungefär likadant den där kvällen för snart trettio år sedan. Det är ett tag sedan, men många som var med då är fortfarande med idag. Idag är Lettland med i EU och det finns ett flerpartisystem och landet har en fungerande ekonomi.
Det fanns helt säkert embryon till ett demokratiskt samhälle redan i början av 1990-talet, även om jag hade svårt att tro det den där kvällen då jag cyklade hem.
Lars Stjernkvist
Socialdemokrat, tidigare kommunstyrelsens ordförande, numera frilansande skribent och krönikör i NT