"När hotellkedjan Elite nu tar över driften kommer de smala konstformerna få stå tillbaka för det kommersiellt gångbara", skriver Melinda Kyndel.
För en tid sedan blev jag vald till ett politiskt uppdrag i kommunen. Närmare bestämt till Vänsterpartiets ersättare i byggnads- och miljöskyddsnämnden.
Min första ”dag på jobbet” som fritidspolitiker blev en utflykttill området Inre hamnen, ihop med ett gäng andra nämndpolitiker. Fast jag visste att området är ett riktigt skrytprojekt, var jag inte beredd på känslan av lyxigt hotellresort i valfritt varmt land. Pampiga byggnader omgivna av vatten. Stenbelagda omgivningar, med prydliga öar av grönska. Folksamlingen skingras när en stor, svart, spegelblank Porsche som glider förbi.
- Jag hoppas verkligen det här kan locka folk till Norrköping! säger en liberal glatt.
Jag blir paff. Att Inre Hamnen skulle vara vad som sätter Norrköping på kartan, har jag helt enkelt aldrig hört. Sedan bussresan har jag tänkt på den där förhoppningen, om vad den säger om Borgerlig Samverkans vision för Norrköping.
I början av nästa år ska kommunfullmäktige faktiskt fatta beslut om en ny, officiell vision för staden. I Norrköpings nuvarande vision står kultur och skapande i centrum. När Norrköpingsborna i våras deltog i en enkätundersökning inför visionsarbetet, lyftes liknande värden fram. Kulturen, industrilandskapet, idrotten och gemenskapen presenteras på kommunens hemsida som några av de saker Norrköpingsborna idag värdesätter mest med sin stad.
Men vilken plats har det spirande kulturlivet, det historiska arvet och föreningslivet egentligen i Borgerlig Samverkans politiska projekt? Frågan aktualiserades kort efter Borgerlig Samverkans tillträde efter valet 2022, när kommunstyrelsens nya ordförande, Sophia Jarl (M), proklamerade att hon vill göra Norrköping till ”en tråkigare stad”. Sagt och gjort. Avgifterna till kulturskolan har chockhöjts. Bidragen till föreningslivet har skurits ner och i vissa fall dragits in. Filmfonden har pausats. Och, brinnande aktuellt i dagarna – det kommunala bolaget Louis De Geer Konsert och kongress – säljs ut.
Det kunde ha varit ännu värre. Hade det inte varit för Norrköpings högljudda protester här om hösten, mobiliseringen med demonstrationer, mänskliga kedjor, stormöten, namninsamlingar och lokaltidningarna fullproppade med insändare till kulturens försvar, hade antagligen också byggnaden sålts, och Symfoniorkestern som huserar lokalerna tvingats lägga ner.
Men det är i ärlighetens namn en klen vinst att fira. När hotellkedjan Elite nu tar över driften kommer de smala konstformerna få stå tillbaka för det kommersiellt gångbara. Och det kommer knappast finnas utrymme för de samarbeten bolaget tidigare har haft med skolor, körer och civilsamhälle, som inte i första hand genererade vinst, men som öppnade dörrar för barn och vuxna som annars kanske aldrig hade kommit nära kulturens finrum och de stora scenerna.
Allt detta var vi många som varnade för redan förra hösten. Något få antagligen hade räknat med vid den tidpunkten dock, var att försäljningen också hotar det lokala näringslivet. När Elite etablerar sig, kommer de nämligen med all sannolikhet att styra sina konsertbesökare mot de egna hotellen, restaurangerna och barerna. Allt annat vore nämligen affärsmässig dårskap.
Borgerlig Samverkan säger sig värna ”företagen”. Att det är för ”företagens” skull som Norrköping bit för bit säljs ut. Men med den nya driftformen kommer små, lokala krögarna och hotellägarna förlora sina kunder till jätten Elite. Krogar och nöjesställen som idag fyller Norrköping med liv och rörelse, kan gå samma öde till mötes som de många små butiker i stan som dukat under för konkurrensen från lågpriskedjor, och lämnat efter sig tomma, ödsliga lokaler.
Moderaterna har under hela sin existens stått storföretagen närmast. De har tagit rollen som kapitalets främste försvarare, och med Sophia Jarl har det politiska projektet dessutom blivit nyliberalt. Tydligast blev det kanske när Kultur- och fritidskontoret lades ner, och kulturens frågor underställdes det nya ”Tillväxtkontoret”. Signalen var: kulturen har inget egenvärde – det har bara pengar.
Hur detta kommer avspeglas i Norrköpings nya vision återstår att se, men om jag ska dra till med en gissning säger jag: inte alls. På pappret fortsätter Norrköping att vara en älskad, brokig kulturstad. Borgerlig Samverkan inser att deras ärliga uppsåt gör sig bäst outtalade. Lyx för några få och andefattigdom för de många, är faktiskt inte mycket att locka med.
Melinda Kandel
Melinda Kandel är vänsterpartist och krönikör i NT