STOCKHOLM 20230215
Utrikesminister Tobias Billström (M) efter utrikespolitiska debatten i plenisalen.
Foto: Fredrik Sandberg/ TT / kod 10080
Men lika gärna kan man se det där kvittot på att andra funderat på samma sak, som en trevlig bekräftelse. ”Great minds…” och så vidare. Dessutom, om fler samlats i samma tanke innebär det väl att vägen till förändring inte bör vara så lång?
Ovan resonemang bottnar i min upptäckt att jag inte är ensam i tanken om ett lands bortgång. Det handlar om landet Lagom, vilket inte längre tycks existera. I alla fall inte som Sverige. Mycket tyder istället på att det inte bara är den svenska väderleken som ibland är extrem, utan också vårt sätt att se på och tackla utmaningar.
Svunnen är tiden för pragmatism och kompromiss. I en internationell kontext går vi numera ofta mot strömmen, eller åtminstone lite demonstrativt vid sidan om den. Den gyllene medelvägen bojkottas till förmån för vägrenen och valet mellan för – eller emot.
Alltför länge har vi ansetts mesiga, bleka och obeslutsamma, det är på tiden att foten sätts ner i den svenska myllan – äntligen! resonerar den som sätter likhetstecken mellan lagom och intetsägande. Det är en feltolkning, ty att vara lagom innebär att sjunga måttfullhetens lov. Men någonstans på vägen tappade vi vårt motto att lagom är bäst.
Tydligast är förändringen i debattklimatet. Få frågor tycks idag tillräckligt komplexa för att vara värda att resonera sakligt kring. Istället för ett samtal där flera sidor av samma mynt låter sig vridas och vändas på, far tvärsäkra argument genom rummet som projektiler. Jag är inte säker på syftet, men jag misstänker att det handlar om inbillad tydlighet och inte bara från debattörernas sida – här bör även media rannsakas.
Som man frågar får man ofta svar. Avkrävs snuttifierade argument, eller blott ja eller nej-svar på komplicerade frågor, blir resultatet därefter. Kanske handlar det om en undervärdering av läsares, tittares, väljares förmåga att följa en argumentation som är längre än två meningar.
Ännu en feltolkning! Många är vi som längtar efter företrädare som erkänner sig om inte osäkra, så i alla fall inte tvärsäkra. Tänk, vilken befrielse om en debatterande politiker plötsligt svarade sin motståndare: ”Så har jag inte sett på saken, men det har du alldeles rätt i. Det ska jag ta vidare”.
Det finns fler exempel där Sverige istället för en balanserad strategi valt att gå all in. Såsom växlingen från ett analogt till ett digitalt samhällskontrakt. Redan 2016 gick Sverige om USA som det mest kontantlösa samhället i världen.
Redan 2016 gick Sverige om USA som det mest kontantlösa samhället i världen, skriver Maria Björk Hummelgren.
Dagens barn och unga vet knappt hur pengar ser ut, än mindre hur de används – för det går knappt. Inte bara banker och butiker skyr numera fysiska medel och mänsklig kontakt, det gäller även myndigheter och vårdinrättningar. Klivet har blivit så definitivt att det finns människor i digitalt utanförskap. Syftet är effektivisering, samtidigt som samhället blivit mer sårbart för strömlöshet, cyberattacker och liknande.
Men Sverige har valt väg, gärna en som ingen annan valt. För vi kan själva. Ibland går det bra, som under pandemin när svenska myndigheter faktiskt valde en mjukare linje än de flesta andra. Oftare intar vi en ytterkantsposition. Det har liksom smugit sig in i det svenska DNA:t att bäst numera är lika med mest, om det så handlar om försvar (från nedrustning till upprustning), energislag (ja till kärnkraft, nej till vindkraft – eller tvärtom), friskolor (från nolltolerans till vilda västern) och så vidare.
Kanske är denna cowboy-attityd ett resultat av vårt alltmer extrema individualistiska samhälle, skriver Maria Björk Hummelgren.
Kanske är denna cowboy-attityd ett resultat av vårt alltmer extrema individualistiska samhälle. Vi har flest singelhushåll i världen och ensamheten ökar, men den som hejar på en främling anses tokig och all form av beröring mellan människor ska föregås av tydligt samtycke. Vi tar det till ytterligheter, gång efter annan, till dess att en kontrarörelse uppstår. Resultatet blir ännu ett val mellan svart eller vitt, och förnuftets grå nyanser suddas ut.
Är det inte dags vi kravlar oss upp ur dikeskanten och in på den breda vägen igen? En väg där svensken ibland går i bräschen, ibland sist, men oftast någonstans i den trygga mitten, skriver Maria Björk Hummelgren.
Är det inte dags vi kravlar oss upp ur dikeskanten och in på den breda vägen igen? En väg där svensken ibland går i bräschen, ibland sist, men oftast någonstans i den trygga mitten. Om vi är tillräckligt många som saknar landet Lagom, kanske vi kan få det att återuppstå.
Maria Björk Hummelgren
näringspolitisk chef vid Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT
