Debatten rasar het om Lagen om anställningsskydd, LAS, och om EUs ambition att införa europeiska minimilöner. Många – både politiker och arbetsmarknadsparter – menar att förslagen hotar den svenska modell som innebär att parterna själva reglerar sina villkor med avtal.
Det är dock inte fullt så enkelt. Vår arbetsmarknadsmodell är sedan länge en mix av lagar och avtal, där sådant som turordningsregler vid uppsägningar mm regleras i lag, som sedan kan anpassas via avtal, vilket också ofta sker.
Och redan idag spelar EU en stor roll på arbetsmarknaden via regler om villkoren för utländsk arbetskraft, arbetstider, arbetsmiljö med mera. I EU-frågan är arbetsmarknadsparter, regering och opposition rätt eniga om att EU inte ska lägga sig i nationell lönebildning. Å andra sidan påverkas lönebildningen i hög grad redan nu av omvärldens lönenivåer.
Dessutom har såväl socialdemokratin som facket länge krävt ett mera socialt Europa, som skärper kampen mot fattigdom, exploatering på arbetsmarknaden och låglönekonkurrens. Idag lockar fattigare EU-länder till sig företag och jobb genom låga löner och usla villkor.
Därmed borde vi vara mera öppna för EU-kommissionens förslag. Det innebär ingen gemensam lagstiftad EU-minimilön, utan en flexibel modell för hur lägstalöner ska sättas i alla de olika medlemsländerna.
EU föreslår att fler länder bör reglera sina löner via parterna med målet att minst 70 procent av arbetskraften ska täckas av kollektivavtal. Det är ett viktigt stöd för fackliga organisationer i länder där facket är svagt. För säkerhets skull undantas dessutom länder med etablerad kollektivavtalsmodell som Sverige och Danmark från direktivförslaget.
Vi kan inte i längden ha en union som är delad i låg- och högskostnadsekonomier, sa ansvarige EU-kommissionären Nicolas Schmit, själv socialdemokrat. Han har rätt.
Med fri rörlighet för varor, tjänster, människor och företagsetableringar på EUs inre marknad blir det i längden ohållbart med helt olika villkor för löntagarna. Följden blir ”social dumping”, som inte minst drabbar ett land som Sverige.
Samma problematik påverkar LAS-frågan. För fackliga organisationer som lever på en internationellt konkurrensutsatt marknad, både tjänstemannafack och t ex IF Metall, spelar omställningsförmågan en växande roll.
Med öppna gränser blir det allt viktigare att forma ett ambitiöst system för kompetensutveckling, som ihop med en kraftfull statlig arbetsmarknadspolitik kan råda bot både på arbetslösas utmaningar och matchningsproblemen på svensk arbetsmarknad. Stora delar av vårt mest expansiva näringsliv bromsas idag av brist på kompetent arbetskraft.
Sådan offensiv flexibilitet och omställningsförmåga skulle gynna både arbetsgivare och enskilda löntagare, till skillnad från en del av de föreslagna försämringar som ensidigt skulle drabba de anställda.
Svensk fackföreningsrörelse har alltid varit öppen för rimliga samförståndslösningar när företag behöver dra ner. Facket accepterar ofta avsteg från turordningsreglerna i utbyte mot offensiva insatser. Det vore dumt att slå sönder den produktiva partsrelationen med mera av rigid lagstiftning. Avtalet mellan Svenskt Näringsliv och PTK, som också verkar få IF Metalls stöd, verkar ha funnit en vettig medelväg.