Denna gång från FN-organet IPCC.
Vardagen rullar på i sin stilla lunk. Vi pratar om att dra ner på köttet, flygresorna och konsumtionen, men samtalet dör snart bort. Vår kollektiva handlingsförlamning och dumhet får det att klia i min kropp. Hur kan vi vara så usla?
En tanke slog mig häromdagen. Kan en del av problemet ligga hos miljörörelsen? Det hela började med att jag, bedrövad över sakernas tillstånd, bestämde mig för att höra vad rörelsens kanske främste företrädare hade att säga om saken, och slog på Greta Thunbergs sommarprat från 2020. Känslan efteråt är: stor dos förvåning. Nästan ingenting yppas nämligen om lösningar. Det närmsta är utpekandet av okunskap som huvudproblem, och upplysning som nödvändighet. Vad ska vi med all upplysning till? funderar jag stilla. Lyssna på experterna, upprepar Thunberg, gång på gång.
Jag tänker på den fackliga rörelsen, där jag själv är engagerad. Tänk om vi hanterade frågorna om klassklyftor och arbetsmiljö på samma sätt? ”Lyssna inte på oss i facket! Lyssna på ergonomerna och sociologerna!” Det hade varit absurt.
Trots mina tvivel ger jag idén en chans. Jag följer det tips för vidare lyssning som programledaren ger när Thunbergs prat är slut, och slår på Johan Rockström, Vinter i P1 2020. I programmets första del berättar Rockström om klimatförändringarna. Det är intressant och lärorikt. Men så kommer politiken, och det dröjer inte länge innan det börjar skava i öronen. Inte så mycket för att det är dumma förslag, som för att det är ett politiskt hopkok bortom Rockströms miljöexpertis.
Plötsligt blir problemet uppenbart. Det är böjelsen för det teknokratiska— expertväldet— som tycks finnas inom miljörörelsen, och både Thunberg och Rockström ger uttryck för det sina program. Idén bygger på en befängd föreställningen om samhällsproblemens natur som gemensamma angelägenheter, och politiker som problemlösande profession. Men hade världen sett ut så hade demokratin varit överflödig. De allvetande experterna hade kunnat verka i fred, utan inflytande från pöbeln.
Nu funkar det inte så.
Politiken är snarare friktionen mellan motstridiga intressen, där starkast vinner. Allt som oftast går kapitalet segrande ur. Som när regeringen, dagen efter IPCC:s rapportsläpp, meddelade att man ger sig på att ändra i miljöbalken. Anledningen? Att Cementa, en av landets största utsläppare av koldioxid, ska få fortsätta sin miljövidriga verksamhet.
Ansvaret att rädda klimatet faller i stället tungt på individen. Det påmindes jag om som senast i fredags när miljöorganisationen Extinction Rebellion delade flygblad på stan. ”Regeringen måste handla omedelbart”, krävde de. Men framför allt hade de hela tolv tips på vad jag som individ kunde göra för klimatet. ”Bestäm dig för att minska ditt eget klimatavtryck med över hälften senast 2030”, till exempel.
Kan då individen lösa klimatkrisen?
Nej. Lika lite som experterna. Som i någon mening är två sidor av samma mynt. Den globala utsläppsminskningen om 7,6 procent per år, som forskarna menar skulle krävas för att förhindra en oåterkallelig klimatkatastrof, är vi nämligen inte i närheten av.
Det är brinnande läge att testa något nytt. Vid närmare eftertanke är det ju faktiskt inte människan som är usel, utan systemet. Och koldioxidutsläppen är ingen naturkraft. Det är ett flöde som kan strypas när som helst, bara vi bestämmer oss för det. Men det kräver en ny rörelseriktning.
Melinda Kandel
Skrivande städerska, vänsterpartist och krönikör i NT.