I dagarna är det många som funderar över hur det kunde gå så snett. Jag hör resonemang om konspirationsteorier som sprider sig över nätet och splittring i republikanska partiet, men funderar mest över vad som hände i den stund där USA åter vann omvärldens förtroende. Då, när Joe Biden äntligen kunde tillträda som president, och världen drog en suck av lättnad.
På ledarsidorna skrevs att USA nu åter skulle ta täten i kampen för mänskliga fri- och rättigheter i världen, och Biden utnämnde uppdraget att sprida demokratin, som en av de viktigaste prioriteringarna i utrikespolitiken.
Jag var skeptisk. Amerikanernas missionering i världen har inte sällan slutat blodigt.
Dessvärre fick jag tidigt fog för mina tvivel.
I en dryg månad hade Joe Biden varit president när han lät bomba Syrien. Enligt Pentagon riktades attacken mot Iranstödda miliser, som svar på en attack mot amerikanska mål i norra Irak.
Under våren utbröt strid mellan Israel och Palestina. Palestinska Hamas sköt först. Israel svarade med eldregn. Det är ett mönster vi sett många gånger förut. I likhet med många gånger tidigare skrevs också en FN-resolution som fördömde Israels övervåld, men stoppades i säkerhetsrådet av USA. USA, som årligen stödjer Israels armé med miljardbelopp.
I september var Afghanistan plötsligt på allas läppar, efter talibanernas övertagande, och skräckväldet det fört med sig. Även här var USA:s roll central. Efter 20 års krig för demokrati och mänskliga rättigheter, fattade Joe Biden beslut om att dra tillbaka trupperna. Under åren i landet hade talibanrörelsen formerat sig, och vid reträtten stod ingenting längre mellan dem och makten.
Det finns förstås en logik i krigföringen. Jag syftar på sättet att se världen där konflikterna som uppstår i kollisionen mellan motstridiga intressen reduceras till kampen mellan ont och gott. Vi ser det i Hollywoodfilmerna, likväl som i landets förhållande till sin omvärld. Auktoritära, ryssar, kineser, kommunister och islamister blir de onda, och legitima mål för krig. Men vad händer med länder som drabbas av krigets härjningar? Historien visar att stärkt demokrati och stabilitet är en högst ovanlig följd.
På hemmaplan har synsättet andra följder. Enorma samhällsklyftor till exempel, när den materiella verkligheten aldrig får plats på politikernas bord. När Donald Trump dök upp, var det som representant för något annat och nytt. Han gjorde varken anspråk på att vara anständig eller god. Tvärtom haglade förolämpningar mot världsledare, hot mot journalister, hån mot funktionsnedsatta och kvinnohat. Det var en aldrig sinande ström av lögner och rasism i kubik.
Hos många gick det bevisligen hem. Men vi, omvärlden, saknade vår ledare, som kanske krigade, men som i vart fall i ord stod för bra saker.
Stormningen av Kapitolium markerade den galna Trumperans slut. Det var den 6 januari och världen fruktade för demokratin. På min teve såg jag hur fjäderklädda shamaner, plattjordare, antivaxxare och vit makt-anhängare rusade mot Kapitolium, och jag tänkte att dessa dårar är det närmsta USA kan komma en stark politisk rörelse jämte liberalismen. De är kulturkrigets barn.
Så fick i alla fall Joe Biden ta vid till slut, och tur var väl det. Men efter ett år med normala USA, finns en sak jag tänker tillbaka på. Omvärldens skepticism mot USA, när allt vad Trump rörde vid förpestades.
Den var faktiskt av godo.
Melinda Kandel
Skrivande städerska, vänsterpartist och krönikör i NT