En anmärkningsvärd och på flera sätt beundransvärd politiker, författare och människa. Jag kände henne inte alls, men jag har med fascination följt hennes orädda politiska framfart genom åren, särskilt engagemanget för livsmedelsförsörjning, miljöfrågor och djurskydd.
Med fötterna stadigt i den svenska myllan framstod hon som en passionerad Europavän – hon blev också 1995 utsedd till ”Årets europé i Sverige” för sitt engagemang för ett svenskt medlemskap i EU. Utan Marit hade det kanske inte blivit av, menade tidigare partiledare för Folkpartiet/Liberalerna Jan Björklund (SVT 25/7). I samma minnesinslag betonade tidigare EU-minister och kommissionär Cecilia Malmström hur respekterad Paulsen var i parlamentet samt hur hon drev på beslut om miljövänligare och effektivare jordbruk: ”Hon fick igenom lagstiftning och ska man få igenom något i Europaparlamentet krävs att man är envis och påläst, och att man jobbar tvärs igenom det politiska spektret.” Malmström avslutar: ”Hon fick mycket gjort”.
Marit Paulsen var en politiker som fick mycket gjort. Ja, är inte det vad politik går ut på, att få något – helst mycket – gjort?
Om vi tar det från någon slags lingvistisk början; ordet politik, enligt Svenska Akademiens ordlista, betyder statskonst; principer el. metoder för strävan att förverkliga program rörande samhällslivet; taktik, tillvägagångssätt. Politik och politisk makt är med andra ord verktyg för att åstadkomma och förverkliga idéer om hur samhället bör förändras.
Ibland kan man fundera över om detta syfte glömts bort i dagens politiska debatt? Ofta handlar den så mycket om det andra – makten, rösterna, spelet och vem som tar vem i regeringsfrågan. Samtidigt som dagens politiker har många företrädare, såsom Paulsen, som tydligt vittnat om att vill man driva igenom förändring är det tålamod, tydlighet, kompromissvilja och samtal över partigränser som är receptet.
Det slår mig återigen när jag läser boken ”Å ena sidan”, som Lars Stjernkvist och Sverker Wadstein nyligen gav ut. I ett kapitel beskriver den förstnämnda författaren hur han vid ett tillfälle efter valet 2010 sitter ner med dåvarande infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) för att diskutera Ostlänken och möjligheterna för höghastighetståg genom Sverige. Ministern gör intryck på kommunalrådet genom sitt öppna sätt att resonera. ”Det finns olika åsikter och makten är begränsad, därför finns maktkampen. Men politik handlar också om att åstadkomma resultat – varje dag”, skriver Stjernkvist. Sedan tillskriver han Elmsäter-Svärd den enskilt största politiska rollen för att Ostlänken nu är på gång.
Det finns en uppsjö av områden där politiken behöver åstadkomma förflyttning framåt och slutligen långsiktigt hållbara lösningar. Energiförsörjningen, gängkriminaliteten, skolan. Vår kontinent är åter i krig och splittrat. Vad det måste ha svidit i Europavännen Marit Paulsens hjärta… Alltför ofta i debatten, inte minst så här i valrörelsen, framgår inte syftet med politiken särskilt tydligt. Som väljare är det lätt att bli förvirrad och få för sig att det är vilka som sitter inne på Rosenbad det hela handlar om, eller vem som har kvickast oneliners, eller vem som bäst gör sig lustig över andras förslag. När det faktiskt handlar om vem som är mest lämpad att driva utveckling framåt och åstadkomma förändring. Det behöver vi nu.
Maria Björk Hummelgren
Näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT