En röd Saab-bil kommer flygande genom ladugårdstaket hos en minst sagt förskräckt bonde. Ja, egentligen är det nog en underdrift. Jag har förstått att filmkollektivet ägnade mycket tid åt funderande och experimenterande i sin studio innan det var dags för själva inspelningen.
Det finns självklart inget som säger att det var nödvändigt med alla dessa timmar. Jag som tittare hade med all sannolikhet hoppat till i biofåtöljen även om de hade varit nöjda efter en dags inspelning. Men filmkollektivet Crazy Pictures ville göra det så perfekt som möjligt.
Därför testade de och testade igen och sedan testade de återigen innan de var nöjda. De ville inte ge mig och alla andra en bra upplevelse, utan den absolut bästa möjliga.
Det är den här typen av uthållig optimism som får mig att känna optimism inför framtiden. När jag såg filmen, då fick jag samma känsla som jag fått alla andra gånger som jag stött på filmgänget; jag blev glad. Hoppfull.
I övrigt har det varit lätt att hålla sig för skratt under 2022. Pandemi, ökat förtryck i Iran och Afghanistan, ekonomisk oro, höjda elpriser och förstås det som präglade året mer än något annat, Rysslands angrepp på Ukraina. För mig och många andra orsakade mordet i Almedalen en klump i magen som kommer att finnas kvar länge. 2022 var onekligen ett riktigt skitår, och jag ser fram emot att säga hejdå om några dagar.
Men som sagt, den där uthålliga optimismen, övertygelsen om att man kan åstadkomma något bättre om man prövar tillräckligt många gånger, den gav hopp under 2022.
Crazy Pictures spred den och det gjorde även den svenske nobelpristagaren Svante Pääbo. Han intresserade sig tidigt för människans föregångare och tog sig an uppgiften att spåra neandertalarnas arvsmassa. Omöjligt spåra så gamla DNA, menade många, men han prövade och prövade igen under decennier och 1996 kom genombrottet. Sedan tog det ytterligare ett tiotal år innan han och hans kollegor hade kommit på den slutliga lösningen.
Professor Johnny Ludvigsson vid Linköpings Universitet är en annan uthållig optimist. Vi möttes som hastigast får någon vecka sedan på Stockholms central och han var som vanligt på väg från eller till något möte om barndiabetes. Med sin forskning har han redan hunnit hjälpa många med diabetes typ 1 och med sin uthållighet lär han bidra till att vi så småningom hittar ett botemedel.
Det är sådana som Crazy Pictures och Svante Pääbo och Johnny Ludvigsson som bidrar till att världen trots allt blir lite bättre trots bakslagen. Och det finns många fler, som envist gnetar på för att lösa något litet eller stort problem.
2022 var som sagt ett skitår, och prognoserna för nästa år är inte särskilt ljusa. Det är svårt att se något slut på kriget och i stort sett alla ekonomiska kurvor pekar neråt. Klimatproblemen blir alltmer akuta. Det är inte svårt att hitta skäl att bryta ihop.
Trots allt, jag är optimist, helt enkelt därför att jag är övertygad om att vi måste vara det för att skapa en bättre värld. Om vi tror att allt går åt skogen, då lär det göra det. Om Svante Pääbo hade lyssnat på alla som sa att det var omöjligt, då hade vi aldrig fått veta allt vi vet idag om vårt ursprung. Om vi tror att det är kört, då lär vi inte satsa den tid och den kraft som krävs för att utveckla förnybara energilösningar.
Om Crazy Pictures hade nöjt sig med en hyfsat realistisk flygtur med en Saab genom ett ladugårdstak, då hade jag och andra aldrig fått se det som vi faktiskt fick se och då hade jag aldrig fått veta hur fascinerad jag kan bli av en filmscen.
Lars Stjernkvist
Tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent.