En härlig tid för många. För andra, särskilt i år, är den långa sommaren förenad med en klump i magen. Många är de familjer som måste vända på varje krona för att få tillvaron att gå ihop.

En grupp det inte har gått någon nöd på är de som här om veckan var i Almedalen. Mina social medier-flöden fylldes som vanligt med bilder på politiska motståndare, PR-folk och journalister som glatt poserade tillsammans på diverse rosémingel.

I politik- och mediekretsar lyfts Almedalsveckan ofta upp som en särskilt viktig plats för demokrati och öppenhet. Det är en beskrivning som kanske hade passat på Almedalsveckan när den föddes. När Olof Palme talade från lastbilsflak, och mötet mellan politikerna och allmänheten var det som stod i centrum. Allmänheten är dock sedan länge ersatt av näringsliv och lobbyorganisationer.

När jag ser mingelbilderna är det svårt att inte tänka på Håkan Juholts ”klägg”. ”Klägget” inom politik och media, som låtsas vara motståndare men som egentligen ”går runt och kindpussas” (ur SVT-dokumentären Partiledaren som klev ut ur kylan, 2021) och lever på att ha en god relation med varandra.

I den nyligen utkomna boken De gränslösa har författarna, Marcus Larsson och Åsa Plesner, kartlagt vad Juholt skulle kalla ”klägget” inom skolmarknaden. De visar att såväl röda som blå politiker på alla nivåer går fram och tillbaka mellan politik, näringsliv och lobbyism, sitter på dubbla stolar och har direkta ekonomiska intressen i politiken de bedriver. Vi har moderaten Anders Hultin, som en gång drev igenom friskolereformen för att sedan bli skolkapitalist. Skolministern, som satt i styrelsen för en av de stora skolkoncernerna när hon tillträdde. Arbetsmarknadsministern, som fram till nyligen hade aktier i en annan stor skolkoncern. Statsministern, som äger en sommarstuga ihop med en framstående skolmarknadslobbyist. Och så vidare.

Att politiker fattar beslut som direkt gynnar dem själva ekonomiskt ses i andra länder som korruption. De har regelverk som förhindrar sådant. I Sverige ses den här typen av svängdörrar i stället som något fullt naturligt, även om kritikerna blir allt fler.

Denna slappa inställning är problematisk på flera sätt. Ett är att väljarna berövas sin makt över politiken. Trots att alla riksdagspartiernas väljare enligt undersökningar varit emot vinster i välfärden i decennier fortsätter skattemiljarder försvinna ur verksamheterna. Varför? Antagligen för att de hamnar i fickorna på de som styr.

Nästa problem är vad som faktiskt händer med ett samhälle som styrs efter affärsintressen i stället för människors faktiska behov. Från att ha varit världens mest jämlika land har Sverige fått större klassklyftor än länder som USA och Ryssland. Vi har dragits isär. Vi har fått segregation och kriminalitet. Ledarna för den arbetarrörelse som en gång stod upp för den lilla människan, blev vid någon punkt mer lockade av den andra sidans flärd. När Stefan Löfven för några veckor sedan meddelade att han byter sida och blir lobbyist ihop med tidigare (låtsas?)motståndaren Anders Borg (M), fortsatte han med andra ord bara i många socialdemokratiska ledares fotspår. De familjer som i vintras och våras fick det minsta elstödet fast de behövde det som mest, som drabbades av reallönesänkningar när matpriserna skenade och nu måste vända på varje krona, lämnades för länge sedan åt sitt öde.

Så kan vi faktiskt inte ha det.

Demokratin kan och måste återtas, men det kommer aldrig kunna ske genom kläggigt mingel i maktens korridorer. Det är snarare själva problemet.

Melinda Kandel är vänsterpartist och krönikör i NT