Medarbetare måste ses som tillgångar, inte brickor

Debattören vill tacka Sophia Jarl för sin uppriktighet och beskrivning av det politiska styret i kommunen

Samhället behöver engagerade lärare och fungerande verksamheter med goda lärmiljöer, menar debattören.

Samhället behöver engagerade lärare och fungerande verksamheter med goda lärmiljöer, menar debattören.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

insändare2021-08-28 12:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

"Makt och ansvar går hand i hand"  NT 11/8

För att hitta en balans i en organisation, så är riktning och mål med väl förankrade arbetssätt grundläggande förutsättningar. Det krävs ledare på alla nivåer, som har förmåga att fokusera på riktningen och balansen. För att politiker och tjänstemän ska kunna skapa bra verksamheter och utöva service till våra samhällsmedborgare behöver de alltså lyssna och våga möta sina medarbetare. Att lyssna bygger relationer och är grunden för att skapa trygghet och därmed förutsättningar för ett fungerande ledarskap. Tillit är ett osynligt kitt som håller samman en organisation.

Vi vet ju att tjänstemän och chefer avsätter cirka 30 procent respektive 60 procent av sin tid i olika möten. Jag undrar om alla dessa möten har ett klargjort syfte och vet vad man långsiktigt vill uppnå med uppdraget? Har vi en god och väl sammansatt kärna av politiker och tjänstemän, som är intresserade av andra människors tillvaro? Finns tillräckliga kunskaper och uppdaterad information utifrån forskning, så att de kan ta ansvar och fatta beslut?

Prioriteras och går våra skattepengar till våra samhällsmedborgare? Jag upplever att detta system som mycket tungrott och inte särskilt kostnadseffektivt. Hur mycket ärlighet finns i detta maktspel? Det som är sanning idag kommer inte att vara det imorgon. Tystnadskulturen, vagheten, otydligheten och avsaknad av ett långsiktigt agerande är en grogrund för psykisk ohälsa. Min erfarenhet är att det finns mycket okunskap och att det genomförs felaktiga förändringsmetoder, vilket skapar desillusionerade medarbetare, vilket i sin tur leder till konfliktfyllda verksamheter.

Det är dags för ett perspektivskifte och ett hållbart strategiskt arbete. Lärare kan inte köra brandbil och undervisa samtidigt. Finns det inte förutsättningar för medarbetare att samarbeta i olika forum till exempel elevhälsa och samordning gällande olika insatser, skapas lätt ett ”stuprörstänkande”. Konsekvensen blir att barn och ungdomar får omfattande insatser, men det sker ingen långsiktig samplanering och uppföljning.

Kommunens ledare behöver stöd i hur de kan möta sina medarbetare och hålla i konstruktiva utvecklingsprocesser. Syftet är att utgå från hur människor fungerar och inte hur ledare vill att de ska fungera.

Det krävs ett förhållningssätt där man ser medarbetare som tillgångar, istället för brickor i ett spel. Samhället behöver engagerade lärare och fungerande verksamheter med goda lärmiljöer, för att barn och ungdomar ska utvecklas. Med tjugofem års arbetslivserfarenhet både som anställd och som privat aktör har jag arbetat i en organisation, där jag förlorat alltför många professionella kollegor. Frågan är hur många fler kommunen har råd att offra? Det är nästa generation som står på spel. Vilka hållbara förutsättningar skapar vi för dem i detta politiska system? En sista reflektion inför framtiden. Är kommunen rätt huvudman för att bedriva skola?